Betraktelse inför Elfte söndagen efter trefaldighet. Läsningar: Jesaja 1:10-17, Jakobs brev 1:22-25, Evangelium enligt Matteus 23:1-12.

Bördan är buren av Jesus som har offrat sig till försoning för all världens synder

Profeten Jesaja frambär det som Herren Gud vill ha sagt. Herren Gud har valt att uppenbara sig med gudomliga ord på ett mänskligt språk. Ibland använder han sig av ordlekar i Bibeln. Det finns ett hebreiskt ord som på en gång betyder profetiskt ord och en börda som man bär på. Detta ord går på svenska att utmärkt översättas med tunga. Det blir alltså både tungan som talar och tungan som tynger. Guds ord är helt enkelt ett ord med tyngd i flera avseenden. Ordet tunga för en börda eller ett slit förekommer också i Jesu liknelse om arbetarna i  vingården (Matt. 20:12), åtminstone i någon översättning. 

Bördan är inte bara något mänskligt. Vi läser hur folkets högtider och nymånadsfester har blivit en börda för Herren Gud eftersom han inte tål den falskhet som finns bakom dessa firanden. När människans synd visar sig i orätta offer och falsk gudstjänst blir de alltså en börda för hennes skapare. Och människan försvarar gärna den ondska som hon bär med sig från moderlivet. Syndabördan är med andra ord något som finns och som berör både en människa och hennes Herre och Frälsare.  

Men, tyngden av hela mänsklighetens samlade syndabördor är redan buren, buren upp på korsets trä där den blivit korsfäst tillsammans med bäraren. Gud själv, som blivit människa, dog för att sona all världens synd. Bördan tyngde Jesus i ångest och hans blod utgöts, han var övergiven av Gud och man kunde säga: ”Se Gud är död och uppå korset dräpen, den har väl en själ av sten som ej varder häpen.”

Jesu offer var ett fullkomligt offer som också sonade alla falska offer, liksom det betalade vår oändliga skuld och gjorde oss sams med Gud. Det Jesus gjorde är tillräckligt för att göra Gud nöjd, och det gäller alla människor! Den himmelske konungens gärning utesluter att vi själva skulle kunna göra något för att vinna Guds ynnest. Här gäller kungsorden: ”I herredagsmän resen icke så fort, vad som skall göras är redan gjort.”

Olika kläder som människan bär kan göra henne utklädd, avklädd eller iklädd

En farisé behöver inte alls i jordiskt avseende vara vad man menar är en skrymtare eller hycklare, en som med flit låtsas vara någon annan än den han är. Han kan vara ordentlig och vara mån om att föra nästan till rätta. När fariséerna säger samma sak som profeten Mose kan de mycket väl säga det som är rätt. Jesus säger ju att man skall göra och hålla fast vid det som sägs från dem som satt sig på Moses stol. Vi kan dra slutsatsen att det finns fariséer inte bara på Jesu tid, utan också i vår tid. För fariséer gäller att den egna klädedräkten, den man vill visa upp inför Guds ögon, är sådan att de egentligen är utklädda. Det är naturligt för en människa att klä ut sig i en dräkt som ser fin ut, och som många menar skulle göra Gud vänligt stämd mot henne. Denna dräkt kan ha både andliga och världsliga trådar invävda i sig, och det är människan själv som har suttit vid vävstolen. Men bäraren av en sådan dräkt har gjort sig lik dem Jesus bestraffar i evangeliet. Det kan se vackert ut och andra tjusas av dräkten, men människan är utklädd, och det duger inte när hon står inför Guds domstol. 

Den helige Ande vet att den som själv har klätt ut sig i något som ser fint ut i egna och andras ögon, men inte i Guds ögon, behöver bli avklädd för att berövas sin egen rättfärdighet. När Anden på så sätt kläder av någon hans egen dräkt använder han sig av det verktyg som är hans ord, och då gärna det som kommer från Moses stol, nämligen den lag som Herren uppenbarade för Mose på Sinai berg. Denna uppenbarelse har Gud kommit med eftersom vårt samvete inte säger till som det skall. Samvetet behöver få upplysning för att säga till rätt. Det är som en leksak som är självlysande först sedan man riktat en ficklampa på den. På samma sätt är det med något man sätter på sin packning för att det i fält skall visa var man har den även när det är mörkt ute. 

På vilket sätt blir man avklädd när man kommer i förbindelse med Moses stol? Jo, han avslöjar att den egna klädnaden är ful och fläckad, och några exempel på dessa fläckar kan vi se i veckans läsningar: den egna rättfärdighet som en farisé har; man lever som i Sodom och Gomorra; man ägnar sig åt en falsk gudstjänst; man trycker ned andra; man bryter mot Guds lag; man gör sig själv eller andra till en läromästare; man tjänar inte Jesus.   

När Anden använder sig av Moses stol kan man säga att det sker på tre olika användningsområden, nämligen upprätthålla en god ordning i samhället, avslöja människan så att hon ser sitt behov av Jesus samt hjälpa Jesu vänner när de undrar vilka gärningar som han vill att de skall utföra. 

Herren Gud har en dräkt som han vill ikläda en människa, och som han skänker den som kommer till Jesus. Denna dräkt har Jesus köpt med sitt blod. Den är hel och ren och den medför att hon räknas vara lika hel och ren som den som köpt klädnaden åt henne, alltså Jesus. 

En hörare blir en görare när han värjer, lär och när, därför att Jesus redan har burit allt

En hörare som också blir en görare i Jesu efterföljd är med att värja, lära och nära när han är Guds redskap. Men göraren är också med när han är föremål för Guds ordnade omsorg genom att någon annan värjer, lär och när. En kristtrogen kan alltså vara en som värjer sina medmänniskor mot allehanda onda anslag från djävulen och hans anhang genom att göra det Jesu vill ha gjort. Den som ger änkan rätt är göraren som ger vidare den rätt han själv fått av vår Herre. Även en som är överordnad har någon över sig, nämligen den Allsmäktige. Man kan liksom i olika områden vara både ansvarstagare och vårdtagare. När göraren är en förkunnare som framför Herrens ord är en annan görare den som lyssnar till Guds röst, och låter som Guds ords brukare detta få betydelse i vardagslivet. Har man barn skall man ju lära dem Guds ord, samtidigt som man själv är en hörare av Ordet. 

Den som fått se sitt eget ansikte i en spegel ser en människa som är älskad av Jesus. Detta avspeglas i hur man uppträder i näringslivet och i sitt eget hus och där bär varandras bördor. Även i detta sammanhang är somliga ansvarstagare medan andra är vårdtagare. 

Den vise Guden ser att den som är ansvarstagare när han värjer kan vara vårdtagare när någon annan lär, och tvärtom. En kung eller drottning för exempelvis befäl över försvarsmakten, lyssnar till hovpredikanten och har omsorg om alla som arbetar på slottet, ja alla undersåtar, och i allt har han eller hon kallelsen att följa Jesus som görare med evigheten för ögonen. Amen.

Anders Eliasson
emeritus i predikoämbetet