Bli kvar i min kärlek

”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och är kvar i hans kärlek” (Johannesevangeliet 15:10). Dessa ord inleder andra årgångens evangelium på Femte söndagen i påsktiden, vilket är hämtat ur Jesu avskedstal till sina lärjungar. Detta gäller om de flesta evangelier från och med Fjärde i påsktiden till och med Pingstdagen, om man räknar med den avslutande översteprästerliga förbönen. Endast ett fåtal verser är överhoppade, varav några direkt efter evangelieläsningen som inleds med de citerade orden. Det föregående avsnittet, som handlar om vinstocken och grenarna, har dock i nuvarande evangeliebok placerats på Tionde söndagen efter Trefaldighet, som ju fick ett helt nytt innehåll 2003. Den läsningen avslutas med orden: ”Liksom Fadern har älskat mig har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” Det är alltså i ljuset av detta uttalande som vi skall förstå orden:  ”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och är kvar i hans kärlek”. 

Att hålla Jesu bud handlar därför först och främst om att hålla fast vid hans undervisning, att bevara hans ord. Det handlar inte om att i egen kraft leva efter kärleksbudet, ty det förmår vi inte. ”Om någon är kvar i mig och jag är kvar i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.” Endast den som är en gren i vinstocken Kristus kan göra det han befaller. Det är alltså inte vår lydnad det hänger på utan vår gemenskap med honom. Men den som tillhör Kristus vill inte längre handla emot hans vilja. Så länge vi lever här i världen har vi visserligen en gammal människa att kämpa med, en som är präglad av denna världens bortvändhet från Gud, den som råder sedan syndafallets dag. Men vi får hela tiden för vår nya människas räkning hämta kraft hos honom som gav sitt liv för oss. Så lever vi i vårt dop. Vi får lita på hans ord och löfte: ”Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.” 

Hav i ditt minne Jesus Krist,
Som oss från mörkrets makt och list
Förlossat och förvarat
Och oss till ljus och salighet
Guds vilja uppenbarat.

Hav i ditt minne Jesus Krist,
Som, själv förutan synd och brist,
Guds lag för oss fullgjorde
Och lärde oss, med ord och verk,
Hur vi här vandra borde.

Hav i ditt minne Jesus Krist,
Som återgav oss vad vi mist,
Då han på korset blödde.
Till Herrens nåd och beläte
Hans död oss återfödde.
(Sv Ps 1937 116:1–3)

Det unika i kristen tro är inte kärleksbudet, som handlar om vad vi skall göra, utan det är kärleksbudskapet, som handlar om vad Gud i Kristus har gjort för oss. Det är det som är evangelium, det glada budskapet. Lagen har aldrig varit avsedd som en frälsningsväg. Redan i det Gamla förbundets tid levde man i väntan på den kommande Messias och i förtröstan på Guds handlande genom honom. Våra gärningar är ett svar på hans kärlek, de är sprungna ur den kärlek vi får ta emot och som vi när vi tagit emot den vill bära vidare till andra. Så länge vi själva vill prestera och förlita oss på våra egna ansträngningar stänger vi våra hjärtan för hans kärlek. Först när vi ger upp, när den helige Ande har givit oss insikten att vår egen kraft ej hjälpa kan, kan vi bli redskap för Guds kärlek och bära frukt på det sätt som Jesus talar om. Det betyder inte att goda gärningar med andra bevekelsegrunder är helt värdelösa i det mellanmänskliga sammanhanget. I relation till våra medmänniskor kan de tvärtom vara av stor vikt. Men de har ingen betydelse för vårt förhållande till Gud.

Det är Kristus som har öppnat vägen för oss tillbaka till Gud. När han dog på korset rämnade förlåten i templet, den som skilde det heliga från det allra heligaste. Offren hade spelat ut in roll. De skulle peka fram emot honom, förebåda hans eviga och fullkomliga offer. Genom hans död besegrades själva döden och genom uppståndelsen manifesterades denna seger. När vi blir kvar i hans kärlek lever vi i förtröstan på detta offer för vår skull. Vi kan aldrig upprepa själva offret men hans utgivande kärlek är ett föredöme för oss. Vi skall låta hans sinnelag råda hos oss och på nytt hämta kraft hos honom. Det kan vi göra inte minst i den heliga måltiden, där han ger sig själv, sin kropp som utgavs och sitt blod som utgöts på korset, till oss. Den instiftade han just den kväll när han höll sitt avskedstal och bad sin översteprästerliga förbön, kvällen före hans lidande och död. Förbönen fortsätter nu när han sitter på Faderns högra sida i himmelen. I den förbönen får vi innesluta våra egna böner när vi ber i hans namn. Då präglas vår bön av hans kärlek och inte av vår själviskhet. Då kan vi se fram mot hans återkomst i härlighet.

Hav i ditt minne Jesus Krist,
Som stod ur graven upp förvisst
Och dödens hot förstörde
Och liv och oförgänglighet
I ljuset återförde.

Hav i ditt minne Jesus Krist,
Som upp till himlen for och sist
Skall än till jorden komma
Att döma med rättfärdighet
De onda och de fromma.

Du som så högt har älskat mig,
Min Jesu, jag ej glömmer dig
I glädjen eller nöden.
Min vän är min och jag är hans
I livet och i döden.
(Sv Ps 1937 116:4–6)

Fredrik Fernbom