På det glada 70-talet – som inte alltid var så glatt – lanserade kooperationen i Sverige en genial idé: Tandkrämen Tandkräm. Man sålde tandkrämen Tandkräm i två varianter, med eller utan fluor. Förhoppningen var att förenkla produktionen och pressa priset utan att sänka kvalitén.

Denna briljanta idé blev en succé, åtminstone enligt kooperationens ledning, så därför lanserade man fler fantastiska produkter, nämligen tvålen Tvål, skorpan Skorpor, margarinet Margarin och – hör och häpna – brödet Limpa. Idén var att man, genom att ”minska utbudet av varor av olika märken i de egna affärerna skulle göra produkterna billigare”. Dessutom försågs alla produkter med samma färger, blått och vitt. Men efter ett antal år gav man upp, systemet fungerade allt sämre och avvecklades med tiden.

Om någon skulle tro att jag hittat på detta, kolla då på Wikipedia, ”Blåvitt (varumärke)”!

Vad har detta med kristna friskolor att göra? Jo, i över hundra år har de svenska myndigheterna försökt att ”avkristna” det svenska skolsystemet. Politikerna har velat skapa skolan Skolan, en skola som hela världen skulle beundra och imitera när den väl hade blivit ideologiskt helt ”objektiv” och rensats från alla kristna influenser. Vad resultatet i själva verket blev? Det ser vi nu, ett dysfunktionellt skolsystem där ett antal skolor mer eller mindre befinner sig i fritt fall.

Processen med att ”avkristna” det svenska skolväsendet finns beskriven i en rad olika sammanhang (se fotnot). De svenska skolorna hade, under många århundraden, skapats genom ett samarbete mellan kyrka och stat. Men under tidigt 1900-tal ville diverse politiker och andra bryta kopplingen mellan kyrka och skola. Kristendomsämnet blev religionskunskap och man kritiserade av ideologiska skäl att bön och psalmsång förekom i skolan. De flesta band mellan kyrka och skola kapades på 1960-talet. Numera har en av de sista resterna av detta, traditionen att avsluta skolåret med andakter i kyrkan, kringskurits så rejält att de antingen försvunnit helt eller totalt avsakraliserats: inga böner, ingen välsignelse – i kyrkan!

En motreaktion från kristen sida kom att växa fram på 1990-talet. I samband med att regeringen Bildt (1991–1994) lanserade en friskolereform, startade engagerade personer ett antal kristna friskolor. Men på senare år har regelverket för dessa skärpts successivt. Numera har skolmyndigheterna dessutom börjat genomföra specialgranskningar av just kristna skolor, det som i sporten och i polissammanhang kallas för att ”punktmarkera”.

Det finns dock en fundamental fråga som nästan aldrig ställs: Om det skolväsende som vi känner till (grundskolor, gymnasier och universitet) i grunden är en kristen skapelse – vad blir då kvar av skolans inre ”väsen”, deras identitet, om man systematiskt ”avkristnar” skolorna, alltså tar bort just de kristna elementen?

Det är ju så, att det kristna skolsystemet, som i princip präglat skolstrukturen i de flesta delar av världen – först genom utvecklingen inom de kristna nationerna, sedan genom den kristna missionens skolsatsningar – vilar på två viktiga premisser. Den ena är dogmatisk, läromässig: Gud har skapat allting, vi människor är skapade av honom och lever i en rationell och ordnad skapelse. (Det var därför som kristna tänkare, med början på senmedeltiden, lyckades upptäcka naturlagarnas existens!) Samhället vilar alltså på av Gud givna strukturer. Den andra är etisk: Vi människor är skapade till Guds avbild. Vi är skapelsens förvaltare och har ansvar för varandra (”älska din nästa som dig själv”). Dessa premisser, denna helhetssyn, har genomsyrat kristet skolarbete i alla tider och har påverkat skoltänkandet i större delen av världen.

Det är denna helhetssyn som utgjort grundmönstret i det svenska samhället sedan tusen år. Det var också det tänkande som medförde att den kristna missionens skolor blev så betydelsefulla runt om i världen. (Det var till exempel missionernas skolor som skapade intellektuella förutsättningar för kraven på självständighet i en rad kolonier på 1950- och 1960-talet.) Men vad händer med ett land som Sverige, där myndigheter och politiker strävar efter att skapa skolan Skolan, där allt kristet ska elimineras? Vi får ett skolsystem som saknar åtskilliga av de grundläggande tankestrukturerna, läromässigt och etiskt, en skola utan sina ideologiska rötter.

I praktiken mår det svenska skolsystemet bara väl av att utmanas av ett antal kristna friskolor, vilka dessutom ofta överträffar de kommunala skolorna. Under den tid mina egna barn gick i svensk grundskola (1996–2010), insåg jag att den kristna skolan Leteboskolan i Horred, vilken då hade cirka 100 elever, hade den starkaste och slagkraftigaste musikundervisningen i hela Marks kommun. Det handlar alltså om en kommun med cirka 3000 grundskolelever! Det märktes inte minst vid kommunens skolkonserter, där Leteboeleverna ofta utgjorde 20–25 procent av de medverkande. Det var mot slutet av denna period som Marks kommuns kulturskola utnämndes till en av de bästa i landet. En viktig motor i denna fascinerande utveckling var alltså en liten kristen friskola ute på den västgötska bondvischan!

Men just nu, vad gäller skolpolitik, skallar ropen: Vi gillar lika och ogillar olika. Eller, för att travestera slagordet under den franska revolutionen: Krossa de kristna skolorna!

Resultatet av dessa mödor kommer varken att gagna eleverna, familjerna eller det svenska samhället i stort. I stället finns det anledning att se de kristna friskolorna som ett ideologiskt föredöme och en viktig resurs. Därtill utgör de ett viktigt och nödvändigt komplement till både de kommunala skolorna och till andra friskolor.

Rune Imberg
Lektor emeritus på Församlingsfakulteten i Göteborg
Teologie doktor, präst och missionär

Fotnot: En av de ideologiska fäderna till de svenska skolreformerna under 1900-talet var Stellan Arvidsson (1902–1997). Han var influerad av utvecklingen i DDR och framstår som en bulvan för östtyska intressen i Sverige. Beträffande honom, se Svensk tidskrift 2012: ”Gåtan Stellan Arvidsson” samt Per Ewerts bok Landet som glömde Gud, 2022.
– Vad gäller nedmonteringen av kristendomsämnet i svensk skola under 1900-talet, se Tomas Appelqvist, ”Från kristendomsämne till religionskunskap. Människo­synen i Sverige läroplaner under 1900-talet” i: Johannes Hellberg, Rune Imberg & Torbjörn Johansson (red.), Fri och bunden. En bok om teologisk antropologi, 2013, s. 331-356.
– Beträffande teologins betydelse för Västvärldens utveckling, se min artikel ”Teo-login och dess historiska betydelse” i Hälsning från Församlingsfakulteten, nr 1/2015.

Bild (collage): Kristna inslag i skolan punktmarkeras idag av myndigheterna för att rensas ut. Krönikören drar en parallell till hur Kooperativa förbundets varumärke Blåvitt på 1970-talet och framåt skulle pressa priserna och minska utbudet av olika märken i de egna butikerna. De kristna friskolorna är dock ett ideologisk föredöme och nödvändigt komplement till andra skolor, framhåller skribenten.