I dagarna firar min man och jag tio år som par. Tio år, en försvinnande snabb tid men nästan en tredjedel av våra liv. Även om det för många andra är en fjuttig siffra så anser jag att det absolut är värt att fira. Och fira ska vi göra, med att slå oss ner för gott, såvida Gud inte plötsligt kallar oss vidare.

För en vecka sen firade vi något helt annat. Nämligen min svärmors föräldrars hundraårsdagar. Den sista av dem gick ur jordelivet strax innan jag kom in i bilden, så jag har tyvärr inte träffat dem, men däremot den stora klan som deras liv gett upphov till. Släkten är dansk och jag som inte är någon språkfantast kan ha lite svårt att hänga med i alla svängar, men en hel del går ändå att uppfatta trots att inte varenda ord begrips. På hemväg från firandet kunde Jacob och jag då småttingarna till slut somnat få lite tid för samtal. Vi förundrades över hans morföräldrar och det avtryck deras liv gjort. Hur deras liv format och präglat omgivningen för flera decennier sedan, och hur delar av deras liv nu lever vidare i deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. 51 personer är deras avkomlingar i rakt nedstigande led, vilken hisnande grej!

”Under de senaste 400 åren behövdes totalt 4094 människor träffas för att just du skulle finnas” läste jag nyss efter en uppställning över hur många anfäder i de tio senaste släktleden som finns bakom just mitt DNA. Jag tänker på mina barns danska gammelmorföräldrar och på hur Jacob och jag förmodligen aldrig hade råkat på varandra om vi inte hade pluggat i studentstaden precis samtidigt. De där relationerna som ser ut att vara en tillfällighet men som är planerade långt före de kommit. I min mage ilar det till lite, jag tycker nästan att det är läskigt att tänka på, men det är ju samtidigt helt, helt fantastiskt. Tänk vilken Gud vi har, och att han vill dela allt med oss, både det härliga men också det trasiga på livets vandring.

Förmodligen kommer våra ättlingar inte samlas om knappa 70 år, åtminstone inte i en lika gedigen skara. Men förhoppningen att ändå få lämna något litet avtryck i den tid vi lever, den finns ändå där. Vår längtan är att vårt hem får bli lite som ett växthus, inte bara för vår familj utan för alla som kan tänkas vilja besöka oss. Om ett par veckor flyttar vi alltså in i det hus som vi hoppas få se våra barn växa upp i. Ett ypperligt tillfälle att grundligt fundera igenom hur vi vill leva, eller rättare sagt hur vi är kallade att leva och om vi är villiga att följa det vi upplever som Guds kallelse över våra liv. Det ständigt pågående samtalet är kanske det jag uppskattar allra mest med äktenskapet, att alltid ha någon att dela livets alla grubblerier, händelser, skavanker och känslor med. Processen med vart vi skulle ta vägen har pågått i flera års tid och vi har vid det här laget hunnit prata många timmar om Guds vilja och också fått be mycket tillsammans under tiden. När vi nu ser tillbaka på allt vad den inneburit är det svårt att inte se välsignelsen över det pussel som lagts efterhand.

På tio år har vi börjat få allt svårare att tänka i ”du och jag”, ”vi” som enhet känns mer naturligt. Nu är det dags att som Jacob säger ”styra upp rodret”, som jag nämnde att verkligen fundera igenom livet. Hur ska vi spendera vår tid och vår energi? Hur ska vi förvalta våra pengar och ägodelar? I vilka sammanhang ska vi engagera oss? Vad ska vi välja och vad ska vi välja bort? Hur ska vi leva för att vara goda föräldrar, grannar och församlingsmedlemmar? Stora frågor, men om de inte ställs och med jämna mellanrum utvärderas riskerar livet att bara rulla på. Det känns som en alltför stor risk att ta, att låta livet fortgå utan större mål och mening. Min bön, vår bön, är att Gud ska forma oss och bygga karaktär, verka i våra tankar och samtal, utmana oss i våra dunkla undangömda vrår och hela de sår vi bär, att han ska låta oss fortsätta växa som lärjungar. Allt för att hans rike här och nu ska bli synligt och tillgängligt. Och det kära systrar och bröder, det är överhuvudtaget inte en kallelse specifik för vår familj och en gång för Jacobs morföräldrar, nej det är en personlig inbjudan till oss var och en. En längtan djupt präglad i Guds eget hjärta.

Hanna