Mitt första möte med kristna europeiska lärarnätverket SIESC var 2023 när RKF stod värd för mötet i Sätila utanför Göteborg. I somras var det våra italienska vänner som stod som värdar och jag tänkte att om jag som ordförande skall kunna ta vara på de kontakter jag fick för två år sedan var det läge att åka i år. För mig som inte varit utomlands så mycket på egen hand var det väldigt skönt att få resa med Karin Ambjörn som både är resvan och flerspråkig. 

På Neapels flygplats välkomnades vi abrupt av en värme som slog emot oss. Efter buss, tunnelbana och promenad närmade vi oss det kloster där vi skulle tillbringa en välfylld julivecka. Till slut gick vi in i en smal uppförslutande gränd – något som de flesta svenska bilförare skulle skaka på huvudet åt. Plötsligt tog det stopp. En större bil hade stannat. Framför den upptäcker vi att en liten bil i all vänlighet trängt sig upp mot väggen och skrapat bilen rejält. Ut ur den lilla bilen kliver en ännu mindre nunna. Nu visste vi att vi kommit rätt. 

Väl på klostret blir det kära återseenden med deltagare från tidigare år. Första dagen inleddes med middag, med bröd, vin, pasta, grönsaker och kött, italienskt uppdelat i olika rätter. Då jag helst inte äter något från djuren så var det en syster som undrade vad jag egentligen åt. Hon ville så gärna ge mig något att äta. Jag försökte vara anspråkslös och åt glatt av det jag kunde äta, men rätt som det var hade systern ordnat lite extra till mig. Trots att jag inte alls kunde italienska använde hon gärna det språket när hon pratade med mig. De första dagarna log hon bara inombords alltmedan hon nog bekymrade sig för om jag fick någon mat. Men efter att dagarna förflöt började systerns leende och ”nunnehumor” träda fram, som när hon i all välvilja kom med ett stort köttfat till mig. Vissa kvällar gick jag sedan ut i det kvällsvarma atriet och log åt roliga nunnor som Gud välsignat mänskligheten med. 

Sommarkonferensen inleddes formellt med mässa i det vackra kapellet. Efteråt skulle det vara konsert. De heliga gåvorna bars varsamt ut och stolar till orkestern ställdes in. Jag hade ytterst små förväntningar och bänkarna var hårda, så jag visste inte om jag skulle stanna kvar eller inte. Men ordföranden i SIESC, Alin Tat, bad mig sätta mig med honom längre bak för att vi skulle kunna ta del av musiken bättre. Jag behövde inte vänta länge förrän mina fördomar kom på skam. Konserten var närapå otrolig. ”Duracell-dirigenten” var så oerhört engagerad och ungdomarna som spelade var så proffsiga. Jag blev verkligen tagen. 

Följande dagar inleddes med mässa och frukost. Förmiddagarna bestod av avancerade föreläsningar om klimatförändringarna och hur vi människor tar till oss informationen och agerar på den. Här tror jag RKF behöver processa och agera. Inte för vår skull, men för kommande generationer. Ämnet är brännande relevant. 

För mig var denna sommar ovanligt upplevelserik, men denna resa hör till det som vilar som en pärla i mitt sommarminne. Det var så mångfacetterat, komprimerat och livsbejakande. Jag minns när jag och ordföranden från en katolsk lärarförening i Kroatien gick på stan en eftermiddag. Hur vi tog oss med tunnelbana och till fots till det kungliga konstmuseet. Resvännen var mycket van vid konst och stannade länge i de stora hallarna vars rum aldrig tog slut. När jag ändå kommit igenom hela och undrade var min resvän var, så var hela konstmuseets övervåning i princip tom. Jag var rädd att jag ensam var kvar och att de kanske stängt. Men till slut hittade vi varandra och vandrade ut i kvällningen. Det stod klart att vi skulle missa klostrets kvällsmål, men efter lite fika drog vi oss hemåt. På kvällen gick inte tunnelbanan den sträcka vi ville åka. Det blev istället en lång kvällsvandring. Men så vackert att få se Neapels centrum i kvällsljus och vandra längs hamn och strand, med ett lugnt myllrande kvällsliv på restauranger, inbäddat i ljum skön kvällsdoft. Som tur var blev vi insläppta i det låsta klostret. Den sista dagen åkte de flesta till närliggande turistmagnetön Capri. Själv var jag kvar i Neapel och skulle på mer äventyr i staden, men först ville jag läsa och vila fötterna efter gårdagens strapats. Liggande i min säng på tredje våningen känner jag plötsligt hur sängen och huset skakar till. Sedan blev det lugnt. Efteråt läste jag att det var ett skalv av den grad som är några gånger per år. Det var nog skönt för de andra att de tog båten till Capri vid den tiden och nog inte märkte av det. Sedan väntade staden på mig så jag började min planlösa upptäcktsfärd med vidsträckt utsikt från övre staden, där jag även fick se hundratals sköldpaddor i en damm, promenerade i en gränd där jag fick vissla med en fågel i en fågelbur, dricka espresso i en kaffebar, och bli stilla i en kyrka och delta i en mässa. Väl ”hemma” fick jag välkomna turisterna från Capri. Jag minns även de svala klostergolven som var så sköna att gå barfota på under de varma dagarna. När jag väl hade sandalerna på var det någon i matsalen som reagerade så då tog jag av mig sandalerna, och sedan höll på att glömma dem. Någon kanske undrar om italienare är att leka med, och det kan jag nu bekräfta att så är fallet. 

Jag har här bara gett ögonblick, dagarna var så mycket rikare. Fyllda av glädje, samtal, bön, vila, mässa och skratt. Det var inspirerande att möta kristna lärare från så många länder, med språket som både förenade och skilde oss åt. När orden tog slut kunde hjärtan kommunicera. 

Det var inte självklart att jag skulle åka. Så mycket annat skulle hända just denna sommar. Men jag åkte och kommer aldrig att ångra det. Som ordförande fick jag, i min tafatthet, knyta små band. Jag tror att RKF:s engagemang i SIESC är viktigt på flera sätt. Jag önskar innerligt att fler lärare från Sverige följer med nästa år. För mig var det så berikande samtidigt som jag gläds åt det lilla jag fick ge. Neapel överraskade. Kanske Győr i Ungern 2026 väntar på mig och dig. 

Carl-Henrik Karlsson, ordförande i RKF

LÄS MER: Klimatfrågan i fokus