Så är det på nytt dags att vända livskapitelsblad. För fyra år sen skrev jag en krönika om ovissheten inför framtiden, jag var då just på väg att gifta mej, diakonvigas samt flytta till en för oss främmande trakt. Nu är det alltså dags igen, ja, inte helt på samma vis, mannen och kragen får jag behålla men det är dags att lämna en numera trygg och omtyckt vardag för en ny och okänd.

Flyttlådorna fylls sakta men säkert, ettåringen hemma försvårar arbetet. Antingen river han ur lådornas innehåll eller så behöver han plötsligt tröst eller uppmärksamhet. Om några veckor påbörjar jag en ny tjänst, och det med blandade känslor. Då jag för ett år sen gick hem på föräldraledighet visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mej, men jag har stormtrivts med att vara hemma tillsammans med vår son. Det har varit underbart att för varje dag lite mer få lära känna den nya lilla individ som Gud designat till sin avbild. Jag har verkligen njutit varje dag, och nästan varje stund!

Men nu är det alltså dags att lämna över stafettpinnen hemma så att också pappa får lov att investera heltid i sin relation till det lilla yrvädret. Det unnar jag verkligen dem båda! Samtidigt ska jag alltså tillträda en tjänst på en ort och i en församling jag ännu inte känner, och dessutom ska vi byta bostad. Vi har egentligen ända sen vi fick veta att vi väntade barn bett Gud om ledning i denna process, att få veta vart Han vill ha oss framöver. Och process har det verkligen varit. Både min man och jag är äldstabarn och har nog från ganska tidig ålder varit självständiga och ansvarstagande. De senaste åren har det blivit tydligt för oss att om vi är bra på att be om Guds vilja och ledning så är vi långtifrån lika bra på att helhjärtat lämna kontrollen till Gud. Vi har verkligen blivit varse områden i vårt liv där vi har lång väg kvar att vandra i mognad och tillit.

Hursomhaver, trots att jag tror att vi går dit Gud vill, känns det helt ärligt lite läskigt. Min värld krympte radikalt på bara ett ögonblick förra året. Min huvudsakliga syssla har de senaste tolv månaderna varit väldigt basal och grundläggande omsorg om en liten individ. En fantastisk möjlighet att träna sej i ett självuppoffrande, och ofta monotont tjänande. Det tycks skilja sej en del hur folk upplever den där föräldraledigheten, men för egen del har det faktiskt varit förvånande tillfredsställande. Att därför lämna det som nu varit mitt uppdrag dag som natt, åtminstone för större delen av dagarna, känns märkligt, som om någon tar ifrån mej mitt viktigaste uppdrag. Plötsligt ska jag ut i världen igen. Möta många människor och problem som inte handlar om snorig näsa eller hård bebismage, hur gör man ens det?

Sommaren 2020 flyttade vi vårt bröllop, på grund av då rådande pandemi. För mej var det dock viktigt att bröllopet skulle äga rum innan diakonvigningen, det fanns en symbolik och rangordning i det. Först och främst lovade jag Jacob och vår familj trohet, därefter uppdraget i kyrkan. För mej innebär det att min familj måste komma i första hand, där finns min främsta lojalitet. Varför skulle det vara viktigt, kanske du tänker? Jo, bland annat därför att det genom historien funnits många andliga ledare som försummat sina familjer för sin tjänst, inte sällan med följd att barnen vänt kyrkan ryggen. Kan jag försöka undgå att begå samma misstag vore jag tacksam. I första Timoteusbrevets tredje kapitel lyfts församlingsledares och församlingstjänares egenskaper fram. En av meningarna som talar sitt tydliga språk är “Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling?”. För någonstans är det ju trots allt så, att nästan överallt är en människa inte oumbärlig, det finns andra som kan sköta ens uppdrag och tjänst minst lika bra. Men, för ens respektive och för ens barn är det annorlunda. Att vara en äkta hälft och eller en förälder är inte en tillsvidaretjänst, det uppdraget är betydligt mer betydelsefullt än så.

Vart vill jag komma med detta? Kanske vill jag mest dela med mej av en insikt som blivit påtaglig. Nämligen vilken sanning, eller kanske hemlighet, det ligger i att i det lilla finns det stora. Att offra sin nattsömn för att torka små rinnande tårar, trots en värkande rygg  fortsätta hålla de små händerna då gången ännu saknar balans, och för hundrade gången dela fascinationen över stekspaden i äkta plast, det kanske är det mest andliga jag någonsin sysslat med.

Hanna