För snart 50 år sedan, när jag var sjukhuspräst i Mölndal/Fässbergs församling, blev jag kallad av personalen på neonatalavdelningen att på föräldrarnas önskan förrätta dop av ett spädbarn, några dagar gammalt och döende. Barnet låg i kuvös, vägde omkring 1000 gram, och hölls vid liv på konstgjord väg. Föräldrarna orkade inte närvara vid dopet. Personalen skulle efter dopet stänga av livsuppehållande maskiner och låta barnet dö. Efter bön och bibelläsningarna stack jag in min hand genom kuvösluckan med så mycket vatten jag fick med i den kupade handen, tre gånger i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Fader Vår  och Välsignelsen avslutade dopakten. Var detta ett riktigt dop? Det var jag inte osäker om. Jag gick därifrån med förvissningen om att detta barn genom det heliga Dopet blivit döpt till gemenskap med Jesus Kristus och hans död och uppståndelse. 

Efter cirka två veckor ringde en läkare som hade varit med vid dopet och sa: Du, det måste ha varit något särskilt med dopet du hade. Samma eftermiddag, direkt efter dopet, när vi skulle stänga av livsuppehållande medel, så vände det. Barnet fick liv igen och överlevde. Efter några månader fick jag veta att barnet blivit ett friskt och normalt utvecklat och växande barn. Ett under! En något mer erfaren präst, som jag lite senare pratade med om detta märkliga, sa att det inte var helt ovanligt! 

Dopet som sakrament betyder att dopet är en helig handling av Gud. Det är inte beroende av dopförrättarens starka eller svaga tro, inte heller dopkandidatens. Det blev för mig en tydlig bekräftelse vid det ovanliga krisdopet på Mölndals sjukhus. Jag hade ingen tro på att detta barn skulle överleva. Men Gud handlade och använde sitt skröpliga verktyg, en präst i det heliga sakramentet, vatten och ordet. Det blev också ett tecken på att när vi döps så påverkas hela människan, till kropp och själ och ande, som blir tydligt, när man tecknar korsets tecken på pannan, munnen och hjärtat, hela människan. Inte så att vi alltid blir friska, men Guds kraft till frälsning i det heliga dopet verkar det eviga livet och räddning från den eviga döden. Alla kroppsliga under och tecken pekar mot detta ännu större, att vi får en läkedom som trotsar döden till uppståndelse i härlighet. Hur det senare blev med detta dopbarn vet jag inte.

Ja, för dopet är inte bara för stunden, utan för livet och evigheten.

“Hela vårt liv skall vara dop”, säger Luther. 

Jag är så att säga korsfäst och begraven med Kristus och uppstånden med honom i dopet. 

När jag tänker på alla de dop jag förrättat som präst, är det två dop som har blivit särskilt illustrerande för detta. Ett spädbarnsdop, då barnet tre gånger sänktes ned i den djupa, medeltida dopfunten – så som man gjorde i samma kyrka för flera hundra år sen – och därefter kläddes med den vita dopdräkten, iklädd Guds helighet och rättfärdighet. Församlingen var inte van vid detta och det blev en viss uppståndelse, även om vi hade förberett församlingen för detta. Men ordet från Romarbrevets 6:e kapitel, som handlar om dopet som död och uppståndelse med Kristus, var lätt att anknyta till.

Det andra dopet jag tänker på var en kvinna i medelåldern som invandrat, gift sig med en svensk kristen man och nu hade kommit till tro på Jesus. Hon ville gärna bli döpt i en dopgrav och så blev det. Ordet dopgrav säger just detta: dopet är en begravning och uppståndelse. Med detta dop blev också tydligt att hon begravde sin gamla religion, och ett bad till ny födelse som kristen, och till den kristna församlingen.

Dopet är ett liv, har en fortsättning. Så dopet kan inte överskattas men missuppfattas: jag är döpt, och allt är väl. Dopet kan underskattas: dopet betyder ingenting i mitt kristna liv, tron betyder allt.

Som vuxna får vi leva i vårt dop. Det betyder att dagligen vända oss bort från det onda till Gud. Vi kan inte leva på gamla andliga erfarenheter –  inte heller kan vi nöja oss med att vara döpta och konfirmerade. Att du är döpt säger dig att du alltid är välkommen tillbaka till Gud, vad du än har gjort och hur du än har levt. Det är viktigt att du verkligen går till honom, litar på honom och håller dig till honom och hans ord.

Så får dopet omsluta hela det kristna livet och fullbordas först i uppståndelsen.

”Glad jag städse vill bekänna: Jag är döpt i Jesu namn. Ingen tillflykt är som denna: öppen står min Faders famn. Ringa jordens skatter väga mot det ena, att få äga, klädd i dopets helga skrud, nåd och barnaskap hos Gud”
Sv psalm 69:1

Lennart Johnsson