Midsommarhelgen är inte bara en helg, då skapelsen står i centrum, även om vi har all anledning att instämma i skapelsens egen lovsång till sin skapare. Vi firar även ”Johannes Döparens dag.” I en av den dagens texter i kyrkans evangeliebok läser vi Sakarias lovsång. Johannes Döparens far, Sakarias, trodde inte på ängelns budskap till honom, att hans hustru trots sin höga ålder skulle föda en son. Därför blev han stum intill den dag då Johannes föddes. Men då öppnades hans tunga och han bar fram en innehållsrik lovsång till Herren som vi läser i Lukas 1:67–80. I verserna 79–80 står det: ”Han skall komma ned till oss från höjden, en soluppgång för dem, som är i mörker och i dödens skugga.”

Vid Johannes födelse närmade sig den dag, då Gud skulle uppfylla, vad han lovat genom profeterna under Gamla Testamentets tid. Då närmade sig den soluppgång för världen som Jesu födelse betyder. Johannes blev sänd för att förbereda Messias ankomst. Johannes blev gryningen före soluppgången, när han predikade omvändelse och döpte och pekade på Jesus som skulle komma. Eftersom vi människor hamnade under mörkrets makt vid syndafallet, lovade Gud sända sin Son för att frälsa oss. Soluppgången varje morgon skulle väcka våra tankar på den frälsningens soluppgång, som Gud låtit komma över oss, som befinner oss i mörker och i dödens skugga. Samtidigt som vi gläder oss över midsommartiden med dess grönska och fägring, som går mot sin mognad under högsommaren, så vet vi att allt detta är förgängligt. Döden kastar sin skugga också över människolivet. Men när vi påminns om död och förgängelse, ska vi ta till oss hoppet om en ny vår och sommar. Jesus som världens ljus ger hopp och ljus över död och grav, för han har genom sin död och uppståndelse besegrat allt mörker. 

Gud vill låta nådens sol gå upp över den, som ser sitt eget mörker. När ljuset från Guds Ord lyser på livet, så kommer fläckarna fram. Då ser vi, att vi alla är syndare inför Gud och står med en skuld som vi inte kan betala. Hur vi än försöker göra oss fria från det ondas makt, så misslyckas vi. Synden blir i stället värre och syndafördärvet tycks inte gå att utrota. Sådan är vår situation inför Gud. Men det finns räddning. Frälsaren Jesus vill vara soluppgången för dem, som väntar på att mörkret ska vika för ljuset. Han vill lysa fram hos dem, som kommer med sina synder till honom. Han har lidit för alltsammans på korset. Hos honom finns försoning och förlåtelse. Allt hos en människa har han räknat som sitt. Och allt som Jesus är och har förvärvat åt syndare, får de räkna som sitt. Skuldräkningen inför Gud kan stå tom, för den har Jesus betalat till sista öret. Nådens sol går upp över dem, som tar till sig detta glada budskap. 

Att leva som Guds förlåtna barn betyder att nådens sol inte bara går upp. Den står på sin midsommarhöjd varje dag. Guds nåd är varje morgon ny. Människolivet skiftar mellan ljus och mörker. Också för Jesu vänner kan solen döljas av mörka moln. I bekymer och prövningar kan de ha svårt att se någon ljusning. De kan komma i andligt mörker, då synder anklagar och nåden tycks vara borta. Men solen är alltid kvar bakom molnen. Jesu trogna ska stanna kvar hos Jesus i Guds Ord, bönen och nattvarden och vänta på soluppgången, som kommer över dem, som är i mörker och i dödens skugga. Hans nåd är tillräcklig för att göra dem saliga. ”Var och en som tror på honom skall inte gå under utan ha evigt liv.” (Joh. 3:16). Den verkliga soluppgången sker vid Jesu återkomst. Då är död och förgängelse borta. De saliga får leva under ”den sol som aldrig nedergår, och evigt oförmörkad står, hos Herren Sebaot.” (svensk psalm 169:2).

Ingemar Svenungsson