Berättelse av Anna Blomqvist, publicerad i Julklockan 1917 

Han blev fattig för vår skull. Åter och åter ljöd dessa ord för Margits inre öron, under det hon helt långsamt vandrade hemåt från skolan. De hade givit henne så mycket att tänka på, dessa ord, som de haft till text vid morgonbönen idag. Hon upprepade versen tyst för sig själv: ”Ni känner vår Herre Jesu Kristi nåd, att han, som var rik, blev fattig för er skull, att ni genom hans fattigdom skulle bli rika”.

Margit hade alltid gärna lyssnat till vad hon hört under kristendomstimmarna. Men den här terminen, sedan den nye kristendomsläraren kommit, hade det ändå varit på ett helt annat sätt. Allting blev liksom levande medan han talade, och Margit lyssnade av hela sitt hjärta.

I dag hade den unge läraren talat så varmt och innerligt om hur Guds son lämnade himmelns härlighet och kom till jorden för att där bliva den fattigaste bland de fattiga. Och detta gjorde han för att kunna få dela med sig av sina himmelska rikedomar till de fattiga människobarnen. Aldrig förr hade Frälsaren synts Margit så stor och så god som just nu, och hon fick en så stark längtan att i någon ringa mån kunna likna honom.

Men hur skulle hon kunna det? Hur skulle hon, den rike direktör Bergers dotter, kunna pröva vad det ville säga att vara fattig? Nog hade hon hört talas om dyrtider och livsmedelsbrist. Men i hennes hem syntes inte mycket av vare sig det ena eller andra. Tvärtom. Hennes far hade under det gångna året gjort mycket goda affärer och hade alltid fullt upp med pengar. Sista hösten hade de flyttat in i en ny elegant våning, och en hel mängd dyrbara möbler, mattor och andra saker hade blivit inköpta att fylla de många rummen. Margit var bara tolv år, men hennes mamma talade redan om den tiden, när hon skulle börja deltaga i sällskapslivet. Men Margit längtade inte efter det. Hon kände på sig att det där skulle bli svårt att likna Frälsaren, ”han som blev fattig för vår skull”.

Det kom över henne en så stark lust att lära känna de fattiga och riktigt se hur de hade det. Hittills hade hon bara sett dem på gatorna och nere vid hamnarna. Och då hade hon alltid tyckt att de var otrevliga, och aktat sig för att komma i någon beröring med dem. Men nu, sedan hon hört att Herren Jesus var fattig, tyckte hon att det kom något heligt, något av himlaglans över fattigdomen. Aldrig mer skulle hon förakta någon fattig.

Under sådana tankar och funderingar hade Margit omsider hunnit hem och satt snart tillsammans med far och mor vid det välförsedda frukostbordet. Pappa och mamma samspråkade livligt om händelserna för dagen, men Margit satt tyst med sina egna tankar. Hon hade så gärna velat tala med föräldrarna om det, men hon visste inte om hon vågade. Men plötsligt lystrade hon till. Pappa hade nämnt ordet fattiglista. Det hakade fast i Margit. Litet förläget såg hon upp på pappa och sade:

– Känner pappa många fattiga?

– Fattiga – ja tyvärr, dem får man nog lära känna. Men varför frågar du om det?

– Jo, jag tänkte, om pappa kände några särskilt och visste var de bor och hur de har det i sina hem och så …

– Nej, vet du, jag har nog av dem på gatorna. Att söka upp dem i deras kyffen överlämnar jag åt slumsystrar och fattigmissionärer. Jag skrev just i morse hundra kronor på en av deras listor.

Margit såg forskande på sin pappa. Det var ju så snällt av honom att ge så mycket till de fattiga, men Margit var inte riktigt nöjd ändå. Pappa skulle visst inte velat försaka något, inte velat bli fattig för andras skull, för att göra dem rika. Margit drog en liten tyst suck för sig själv. Nej, pappa och mamma kunde inte förstå henne i detta, det kände hon.

När hon efter frukosten åter skulle bege sig till skolan, träffade hon i tamburen kammarjungfrun Betty.

– Betty, känner Betty till några fattiga, några riktigt fattiga?

Betty såg nästan förnärmad ut.

– Varför vill Margit veta det då?

– Jo, jag tänkte att Betty kanske ville gå med mig dit där de bor, så att jag kunde få se hur de har det, svarade Margit.

– Nej, tack ska hon ha, lilla fröken. Sådana visiter går jag inte med på, sade Betty och snurrade sin väg.

Margit stod där helt snopen. Ingen vill hjälpa mig, tänkte hon bedrövad för sig själv, medan hon vandrade till skolan. Ingen? Jo, Gud vill nog hjälpa mig. Gud kände hennes själs längtan att få göra något för de fattiga. Gud kände också de fattiga, och han kunde föra henne till dem.

Det var ett par dagar senare. Margit var just på hemväg från sin spellektion. Det var bistert kallt, men Margit mådde skönt i sina varma vinterkläder. Med händerna instuckna i muffen gick hon raskt gatan fram. Hon skulle just svänga om ett gathörn, då hon helt oförmodat törnade mot något, som vid stöten tumlade över ända. Häpen böjde hon sig ner för att se vad det kunde vara, och såg då att det var en stackars liten parvel, som kunde vara sex eller sju år.

– Åh, käraste du, gjorde du dig illa? sade Margit ängsligt.

Hon hjälpte upp pysen på benen igen och såg med lättnad, att han varken brutit armar eller ben eller fått minsta skråma. Men grät och snyftade, det gjorde han ändå.

– Hur är det med dig? Gör det ont någonstans? frågade Margit.

– Ja-a-a, snyftade gossen.

– Var då, säg?

– I ma-a-a-gen. Det svider så, blev svaret.

– Är du hungrig, kanske? 

Margit hade hört, att det brukar svida i magen när man är mycket hungrig.

– Ja-a-a, fick hon åter till svar.

– Och du fryser visst också, sade Margit med en blick på gossens tunna och trasiga bomullsblus.

  Mitt emot på andra sidan gatan var en automat.

– Har jag knuffat ikull pysen är det väl inte för mycket att jag ger honom litet att äta, tänkte Margit. Och så förde hon den förvånade gossen in i serveringslokalen och försåg honom med en rågad portion kött och potatis samt en stor mugg varm mjölk. Som han åt! Aldrig hade Margit sett någon hugga i maten så glupskt som den här gossen gjorde. Varenda smula åt han upp. Men sedan kunde han knappt röra på sig.

Margit blev nästan rädd och sade till honom:

– Hör du, nu måste du allt gå hem.

Men gossen rörde sig inte ur fläcken. Han mådde så bra i det ljusa, varma rummet, och han var så mätt, så mätt. Han hade helst velat sitta där och sova en stund. Hemma – där var inte så varmt och gott som här.

Men Margit tyckte att hon hade ansvar för pysen och manade på honom.

– Om du bara kan säga mig var du bor, ska jag följa dig till porten.

Så fick hon honom då iväg, och snart travade han helt duktigt vid hennes sida. Margit språkade med honom och fick veta att han hette Sune Ohlsson, att han hade mamma och tre små syskon hemma, och att hans pappa låg på sjukhuset.

Det var inte så liten väg Margit fick följa med sin skyddsling. Sist bar det av inåt en av de mest trånga och krokiga gatorna i staden mellan broarna. Hu, vad här var ruskigt. Hade det varit senare på dagen, skulle Margit knappast vågat gå här. Men här var pysen hemmastadd. 

– Här är det, sade han och stannade framför ett högt och smalt hus, som såg ut att vara mycket gammalt.

Margit stod där och tittade på huset. Då kom med ens för henne: Här kan du få se hur de fattiga har det. Skulle hon våga sig in? Skulle Herren Jesus gjort det, månne? Ja, säkert hade han gjort det.

Gossen hade redan slunkit in genom porten och stod färdig att kila uppför trappan, när Margit ropade på honom:

– Vänta lite! Jag vill se var du bor.

Gossen gick före och Margit efter, uppför den ena trappan efter den andra, den ena smalare och mörkare än den andra. Margit blev alldeles andfådd och måste stanna för att pusta ut.

– Bor du så högt upp? Det var förfärligt många trappor. Varför har ni inte hiss?

– Hiss! Inte har de hiss i de här gamla husen, inte. Han tyckte visst, att Margit var bra enfaldig, som kunde tänka något sådant.

Slutligen stannade han och öppnade en dörr. Jaså, så här såg det ut hos de fattiga. Ett sådant eländigt litet rum. Och så kallt det var härinne. Och så tunna och dåliga kläder de hade, de två flickorna och den lille gossen, som kröp och tultade omkring på det kalla golvet. Det var väl Sunes syskon, de här småttingarna. Och det var väl Sunes mamma, som satt vid fönstret och ansträngde sina ögon med att försöka träda på en nål.

Hon hade väl hört när dörren öppnades, för utan att vända sig om, sade hon:

– Är det du, Sune? Nu är du väl hungrig, men jag är rädd att barnen ätit upp potatisarna som jag satte undan åt dig.

– Nej mamma, jag är inte hungrig. Vet du, jag har fått så mycket mat och så god mat. Jag har aldrig ätit så mycket förr.

Nu vände modern sig om för att se på sin gosse, som hade så underbara ting att förtälja. Men då fick hon också syn på den fint klädda unga flickan, som stod där borta vid dörren. Hon såg på henne skarpt, nästan med ovilja, liksom ville hon säga: Vad vill du här?

– Det var hon mamma, det var hon som gav mig maten, upplyste Sune, alldeles som om han förstått moderns blick.

Margit kände sig riktigt förlägen inför de skarpa, genomträngande ögonen, och hon visste knappt vad hon skulle säga.

– Ursäkta att jag följde med hit upp. Jag träffade Sune på gatan, och vi blev litet bekanta, och så gick jag med honom för att se hur han hade det i sitt hem.

– Var det fröken som gav gossen mat? Då är det väl jag som ska be om ursäkt, för att jag inte tog emot artigare. Men ser hon, lilla fröken, vi är inte vana vid att rikt folk kommer och hälsar på.

– Jag ville så gärna se hur ni har det. Är ni mycket fattiga? sade Margit blygt.

– Om vi är fattiga! Men lilla fröken vet väl inte, vad det är att vara fattig. Vet hon, att jag har många gånger önskat att alla rika skulle få riktigt prova på vad de fattiga får lida. Men en så snäll och rar liten fröken, som varit så god mot min lille gosse, henne vill jag visst inte så illa.

Margit måste snart leta sig utför de många trapporna och bege sig på hemväg. Men hennes tankar dröjde kvar i det fattiga hemmet, hos de små halvnakna barnen och den bleka, utslitna modern. Vad kunde hon göra för dem? Avlagda kläder hade hon nog där hemma, men de passade inte åt de små barnen. Och så ville hon inte ge något gammalt, utslitet, sådant som hon själv inte ville ha. Det vore inte att göra som Jesus gjorde. Pappa skulle kanske ge henne pengar, om hon bad honom därom. Men då var det ju inte hennes, utan pappas gåva.

Så gick hon och funderade. Men bäst hon så gick, lyste det till i hennes ögon och hon gjorde ett litet skutt mitt på gatan. 

– Där har jag det, sade hon förtjust till sig själv.

Hon hade gått förbi en bod där man sålde pälsvaror. Där inne hade hon varit med pappa och mamma häromdagen, och fröken i boden hade provat på henne ett förtjusande vackert ljusgrått pälsverk, mössa, krage och muff. Fastän ingen sagt det, var hon ändå alldeles säker på att hon skulle få dessa saker till julklapp.

De kostade nog bra mycket pengar, de där sakerna. Tänk, om hon skulle be pappa att få dessa pengar till julklapp i stället! Hon kunde gott ha sin gamla mössa och sin gamla muff denna vinter också. Inte va’ de så vackra som de där ljusgrå, men de dugde gott, och så kunde de små barnen få nya, varma kläder till jul. Och kanske kunde det räcka till litet mat också. Om nu bara pappa och mamma ville säga ja till hennes bön.

Direktör Berger satt vid sitt skrivbord, och Margit undrade om hon skulle våga sig fram med sitt ärende. Men när han fick se vem det var som kom, log han mot henne sitt blidaste leende.

– Nej, se flickebarnet mitt, som hon skiner. Rosor på kinderna och stjärnor i ögonen. Vad månde du ha för roligt att tala om?

Pappa var tydligen vid gott humör, och Margit blev dristig.

– Pappa, säg, skall jag få det där pälsgarnityret hos Öhmans, pappa vet? Får jag det till julklapp?

– Se, där har vi det! Det var därför du såg så förtjust ut. Hur hade du lurat ut det?

– Jag gissade det. Men, pappa, det kostar väl mycket pengar?

– Än sen då? Tror du inte att pappa har så mycket pengar att han kan betala de där små sakerna?

– Jo, det tror jag visst. Men tänk om pappa ville ge mig de pengarna i stället till julklapp.

– Vad säger du? Vad skulle du med så mycket pengar? Du ämnar väl aldrig slå dig på affärer, min flicka?

Margit berättade nu om sitt äventyr med gossen, om det fattiga hemmet och de stackars små barnen och sina planer för att kunna hjälpa dem. Margit berättade, så att hon lockade fram tårar i faderns ögon.

– Lilla barn, sade han och strök ömt sin flickas ljusa lockar, lilla barn, du kan väl få pengar till detta utan att därför försaka din julklapp.

– Nej, pappa, det är inte detsamma. Jag ville så gärna lämna något av mitt eget. Detta är ju ändå något som jag inte nödvändigt behöver. Och Jesus, han offrade allt, tillade hon med låg röst.

Margits mamma ville inte så gärna gå med på hennes förslag. Hon tyckte att det kom att se alltför tarvligt ut, om Margit hela vintern skulle gå med sina gamla vinterplagg. Men till sist gav hon också med sig.

Överlycklig stod Margit med pengarna i sin hand. 

– Etthundrafemtio kronor. Så mycket jag skulle kunna köpa för dem. Tack, käraste pappa och mamma.

– Men du måste ha någon med dig, som förstår att välja ut sådana där saker. Det blir bäst att Betty går med dig, sade fru Berger.

– Inte Betty. Då ber jag hellre Anna.

Anna var husjungfrun. Hon gick gärna med Margit. Hon hade en gift syster, som hade små barn och visste så väl, vad som passade för sådana. Det var en stor fröjd för Margit att i Annas sällskap få se på och välja ut små klänningar, strumpor, byxor, tröjor och skor. Anna var praktisk och valde sådant som var både starkt och varmt.

– Nu går vi dit med detsamma och ser hur kläderna passar, föreslog Margit när handeln var uppgjord. Det var Anna med om, och så vandrade de iväg med händerna fulla av paket.

När de kom upp till rummet på femte våningen, fann de småttingarna ensamma hemma.

– Mamma är borta och skurar, upplyste Sune.

– Kan du sköta om småsyskonen ensam då? frågade Margit.

– Ja då. Mamma titta’ hem ett slag vid middan bara.

Och nu började det riktigt roliga för Margit. De små barnen var först lite rädda och kröp undan i vrårna, men Margit lockade fram dem med några goda kakor, som hon hade i en påse. Snart var både Anna och Margit i full fart med att kläda av och kläda på de fyra barnen.

– Se Anna, så söta de är, de små flickorna. Och lillpysen sen, han är ju som en riktig liten tomte i sin grå och röda kolt.

Ja, kläderna passade alldeles utmärkt. När fru Ohlsson på kvällen kom hem från sitt arbete, kände hon knappast igen sina egna barn. Men Sune redogjorde för allt och lämnade mor ett paket, som hans snälla fröken sagt att mor skulle ha. Det innehöll en varm ylletröja.

Den kvällen såg Sune sin mamma göra något, som han aldrig förr sett henne göra. Hon böjde sina knän vid sängen. Och Sune hörde att mor grät. Det tyckte han var underligt, när de alla fått så vackra kläder.

Dagen efter kom en karl med en kärra, lastad med ved, som fru Ohlsson skulle ha. Och på själva julafton kom Margit och Anna igen. Nu var fru Ohlsson hemma, rummet var varmt och renskurat och småttingarna kom förtjusta springande mot dem, klädda i sina nya kläder. Nu blev det ny fröjd. Ur en stor korg plockades upp allehanda god mat, ljus, äpplen och andra rara saker, som Anna dukade fram på bordet. Till sist gick Margit ut i förstugan och hämtade in en liten vacker julgran.

– Kom nu, Sune och Inga och Aina och lillebror. Nu ska vi hjälpas åt att kläda julgranen.

Inte visste barnen mycket om hur det skulle gå till, men roligt var det och de skrattade av hjärtans lust, när Inga satte ljusen upp och ner och när lillebror stack konfekten i mun i stället för att hänga den i granen. När ljusen i granen strålade och Margit med de fyra barnen gick i ring och sjöng: ”Nu är det jul igen”, då stod glädjen högt i tak i det lilla vindsrummet.

Fru Ohlsson satt förnöjd och såg på sina lyckliga små. Hon berättade sedan för Margit, att hon varit hos sin man på sjukhuset. När han fått höra hur hon och barnen fått hjälp, blev han så glad att han grät och sade:

– Nu blir det nog bättre med mig också, när jag slipper ligga och tänka på att du och barnen lider nöd.

– Ser fröken, varken han eller jag trodde att det fanns barmhärtiga människor, och därför blev vi så bittra i sinnet. Och inte trodde vi att det fanns en Gud som ville hjälpa oss heller. Men nu har vi fått se både det ena och det andra, och det skall Gud välsigna er för, kära lilla fröken.

När Margit kom hem, tog hon pappa och mamma om halsen och sade: 

– Tack, käraste pappa och mamma för julklappen! Det var den bästa jag någonsin kunde få. En så glad julafton har jag visst aldrig förut varit med om.

– Tack också du för julklappen, Margit, sade pappa. Den var visst också den bästa jag kunde få. Den skall få sin plats över mitt skrivbord, så att jag ständigt kan se den.

Nu tyckte Margit att hennes glädjebägare riktigt flödade över. Hennes julklapp till fadern var en liten tavla, på vilken hon själv textat dessa ord: ”Ni känner vår Herre Jesu Kristi nåd, att han, som var rik, blev fattig för er skull, att ni genom hans fattigdom skulle bli rika”.