Betraktelse inför Jungfru Marie bebådelsedag av pater Clemens av Sankt Gabriel OCD, katolsk präst inom karmelitorden

Vi anar att vi står inför Guds mäktiga verk när vi hör om och lever oss in bebådelsens händelse (Luk 1:26–38). Ja, utifrån evangeliet som helhet vet vi att det är Guds allra mäktigaste verk vi står inför. Sonens människoblivandes mysterium, som vi nu firar, har sitt syftes slutliga fullbordan i Kristi uppståndelse. Vi får fira båda dessa högtider under våren när ljuset och värmen tilltar, och det kan ju för oss få bli en påminnelse om hur hela frälsningsverket är en helhet som för oss är ett glädjens budskap.

Detta ljus möter oss i den aning vi alla kan ha om den mänskliga gemenskapen så som menad för närhet, förtroende och utbyte – såväl i allt det jordiska goda som med den öppenhet för Gud och himlen som vi kan komma att förstå att vi också är menade för.

Dagens evangelium är ett svar på denna längtan efter att få leva i en familjs närhet och förtrolighet. Maria gömmer sig inte som Adam och Eva en gång i Edens lustgård, utan inleder en dialog med Gud. När Gud söker henne, är hennes svar inte rädsla. Inom henne finns säkerligen såväl omvälvning som bävan med tanke på det helt oproportionerliga förhållandet mellan henne och Gud. Men detta hindrar henne inte från att lyssna. Guds begäran medför många problem ur mänsklig synvinkel: vem skulle kunna förstå ett sådant mysterium? Josef skulle ha förskjutit henne, det skulle ha blivit en skandal… det fanns många och giltiga sociala och familjära skäl att avvisa denna begäran. Maria låter sig däremot övertygas av Guds sanning, av det som Gud säger till henne, nämligen att hon helt enkelt inte ska vara rädd: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” Liksom rädsla följer på synden, är förtroende en frukt av nåden. Detta är det nya, den nya skapelse som Gud fullbordar i Maria, en kvinna som återigen är förmögen att lita på Gud.

Maria säger ”ja” till att vara det som människan från början var skapad till, platsen för Ordet, jorden som tar emot Guds Ord. Hela denna heliga dialog är oerhört rik – såväl för vad den faktiskt skänkt oss, som för vad den kan betyda som vägledning i att personligen tillägna oss dess frukter. Den säger oss att denna övergång från rädsla till förtroende, från ensamhet till relation, är möjlig genom nåd. Det är inte möjligt genom en eventuell ansträngning från människan som, på egen hand, lyckas återupprätta en rätt relation med Gud, utan genom att Gud själv väljer en varelse och gör henne återigen kapabel till en fullständig relation med Honom, en relation fri från syndens konsekvenser. En varelse som åter kan anförtro sig helt.

Med påsken fullbordar Jesus det verk som inleddes med Marias ja. Genom sin lydnad mot Fadern återupprättar han en gång för alla den nya skapelsen och ger världen ett nytt liv. Dagens evangelium talar alltså om ett ja till tron och till förtroendet även för det som mänskligt sett verkar omöjligt, om ett ja till att lyssna, trots oro, om ett ja till livet även när detta skapar problem av alla slag, utan rädsla. Det är viktiga livsanvisningar för oss alla, särskilt då förtroendet är ett av de största offren i de pågående konflikterna och krigen. Det finns ett rike som börjat just med Herrens människoblivande och som fullbordas med Kristi påsk. Vårens högtider, såväl bebådelsen som påsken, låter oss tillsammans också alltmer välkomna detta rike – där livets Herre segrar, där fred skänks av sårade men samtidigt obesegrade händer och hjärtan, där döden ligger tom, som kläderna i graven.

Må detta Guds mäktiga verk så nu skänka glädje, kärlek och entusiasm åt alla våra familjer att än en gång, med tillit, säga ja till Herren, ja till dem vi älskar till vår nästa.

Clemens Karlsson