Den lilla bröstkorgen höjs och sänks i snabb takt och jag stryker det fjuniga huvudet med vana händer. Snart stillar sej den hastiga pulsen och barnet bredvid mej somnar, alldeles lugnt och tryggt.
Jultiden närmar sej med stormsteg och med den halvlek i min andra föräldraledighet. Sen i somras har jag fått nåden att vara hemma tillsammans med två små killar, en som runt lucia blir ett halvår och en som i början av hösten fyllde två. Den äldre av dem vet att mamma när hon inte tar hand om grabbduon jobbar i kyrkan, men då jag nyligen frågade om han visste vad jag jobbar med kunde han inte riktigt redogöra för det. Så jag berättade för honom att jag i kyrkan brukar träffa människor som är ledsna varpå hans lösning kom direkt ”då får mamma ge dem napp och snutte!”, så enkelt och så självklart.
Det vore väl en lögn att säga att föräldraskapet är enkelt och självklart, även om det många stunder känns just så, för att inte glömma att det åtminstone i denna fas ofta är fyllt av skratt och glädje. Med den varma trinda lilla bebisen sussande tätt intill kan jag inte låta bli att fundera över hur det var för Maria. Våra föräldraskap måste ju skilja sej på så många sätt. Säkert vet jag att hon inte hade en uppsjö bilder där Josef står böjd över den nyfödda Jesus i en plastlåda på BB. Hon lämnade inte Jesus ute för att sova med en trådlös babyvakt och hon traskade inte till barnavårdscentralen för babymassage. Hon hade inte en ljusslinga för barnvagnspromenader om kvällarna och hon kunde inte lyssna på Tomas Sjödins vinterprat om det var svårt att somna om efter de nattliga matstunderna. Min initiala känsla är att Maria och jag inte kan ha särskilt många beröringspunkter.
Men så vaknar plötsligt lillkillen och tittar på mej med stora, klara ögon. Han jollrar och sträcker sej förväntansfullt mot mej med ett ännu tandlöst leende. Tiden stannar för en minut. Den svaga doften av söt mjölk och hudkostymen som är det lenaste som finns. Det är för ett ögonblick bara han och jag. Precis som jag tänker att det måste varit för Maria och Jesus. Trots att våra levnadsvillkor radikalt måste skilja sej har vi nog vissa bitar gemensamt ändå. Den mysiga närheten, den ständiga oron, den stundvis orimliga stoltheten och den där bottenlösa kärleken som kan få det att värka i kroppen. Och kanske var Jesus precis som vår äldste son omtänksam och busig på samma gång. Kanske skrattade även han så han kiknade ihop med sin far då denne kom hem efter det dagliga arbetet.
Snart är det jul och vi får ta emot Gud själv som ett barn. Han kommer till oss i det lilla och hjälplösa och ger oss den finaste av gåvor, sej själv. Och det finaste vi kan ge tillbaka till honom är oss själva, även om en av mina killar är tvärsäker på att en napp och en ganska skabbig snutte är det allra största beviset på kärlek.
Hanna
Nyhetsbrev
Ja, jag vill ha nya artiklar från Kristen Livsgrund via mejl utan kostnad i samband med att de publiceras.
Tack, Hanna! Så fint formulerat! Inser att mycket ändrat sig bara på de dryga trettio år som gått sedan jag blev mor. Varken elektronisk babyvakt, babymassage eller ljudpodd kom till undsättning på 1990-talet. Ändå är – precis som du skriver – det viktigaste gemensamt, både för dig, mig och Herrens moder: nåden att få en värnlös skatt i sin vård och att genom den få ta emot den största av gåvor. Moderskapet, uppdraget och Herrens egen heliga närvaro i sina minsta bröder och systrar. Välsignad adventstid!