Nu är det november och hela Sverige har ”normaltid” vilket innebär att den ljusaste tiden på dagen är kring 11.00, inte 12.00 som man kan förledas att tro är normaltid sedan antikens romare kallade den ljusaste tiden av dagen medias dies. Men i vintermörkrets Sverige är klockan tolv den ljusaste tiden på dagen under sommarhalvåret och räknas då som ”onormal” sommartid och daylight saving time. Fransmännen och många andra kallar dock fortfarande klockan tolv för midi (mitt på dagen). Här i norr är dock midi alltså elva på förmiddagen och klockan tolv är det redan eftermiddag med begynnande skymning, som när trötta elever, och därefter slitna lärare, slutar arbetsdagen har övergått i mörkaste natt. 

Så här års blir jag därför min släkthistoria trogen och bara fortsätter leva i sommartiden så mycket det kommer an på mig. Jag har nämligen en mormorsfar som vägrade anpassa sig till standardtiden som infördes i Lappträsk, ofta kallat ”finska Lappträsk”, när tåget kom dit. Då flyttades plötsligt klockan fram en timme eftersom folk i dessa trakter hade samma tidszon som Finland idag. Mormorsfar vägrade och väntade därför på bussen i en timme varje dag. Han var inte ensam även om hans principfasthet var extraordinär. I mina ännu nordligare hemtrakter var det vanligt under min barndom att gamla människor i byarna hade två väggklockor, en med svensk och en med finsk tid. Det var bara en manifestation av hur folk på Nordkalotten inte erkände gränserna som gjorts upp över deras huvuden långt i södern.

En annan kulturell företeelse här i norr som vägrar erkänna sekulära gränser är den laestadianska väckelsen som plötsligt börjat höras av på flera fronter. Något så ovanligt som en insändare i Kyrkans tidning (”Försoningen endast dekorativ utan laestadianismen”), skriven av ett gäng Fridsförbundare, publicerades nyligen. Och denna fick en fortsättning i en ledarpodd i samma tidning. Visst är de konservativa på det gamla sätt som rådde innan Trump började kalla sin revolution ”konservativ”. Men förtjänar verkligen laestadianer allt hån och all utfrysning de utsätts för? Svenska kyrkan tar emot alla möjliga avvikare men just kväner och samer som är kristna, och då räknar jag in alla slags kristna, även frikyrkliga, räknas liksom inte. Det ska vara samer som blotar till gamla gudar om man verkligen ska kramas om av Svenska kyrkan och det svenska storsamhället. Alla vi andra i norr som inte är etniska svenskar men vägrar lajva nyhedningar, trots att det blir så mycket bättre publicitet av det, är osynliggjorda – i bästa fall.

Det koloniala storebrorsklappandet på huvudet som vi alla någon gång upplevt har nu fått en egen tv-serie inspelad av Disney Plus byggd på Mikael Niemis mästerverk Koka björn (se recension i Kyrkans tidning). Självklart finns sörlänningar som recenserar serien och ogillar att Laestadius är en sådan Sherlock Holmes-figur (se recension i SVT). Jag har inte sett serien men boken är, som sagt var, mästerlig. Och det framstår inte alls som otroligt att Lars Levi Laestadius skulle vara en sådan naturvetenskapligt sinnad forensiker som han framstår i boken. Han var ju i mångt och mycket en upplysningsmänniska i Carl von Linnés fotspår. Men sådant klarar inte sekulariteten av. En präst, en väckelseledare, en troende kristen, som också sysslar med naturvetenskap, och en upplysningsmänniska i samma person, är för sekulariteten en omöjlighet. Dock är det sanningen om Laestadius och många, många andra kristna än idag. 

Jag tror också de sörländska recensenterna har svårt för att inte serien handlar enbart om hur exotiska vi är. De sväljer lätt brittiska byar fulla av söta hus och mördare men vi i norr bör hålla oss till att vara exotiska otvättade naturbarn som helst hatar präster som ”tvångskristnat” oss. När jag i mitt förra liv som bland annat guide berättade hur befriande det är att vara kristen och slippa vara rädd för allt hela tiden, eftersom vi vet att Jesus besegrat allt ont, även ”de underjordiska”, även Vindmannen och Vattenmannen. Jesus stillade stormen på Genesarets sjö och besegrade ondskan med sin död på korset så vi alla kan bli Guds barn långt innan vi gjort oss förtjänta av det: ”Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Sverige av idag tror ju dock inte på synd. Ondskans existens ifrågasätts och elakhet ses som en tillfällig dipp på grund av lågt blodsocker. Präster som Laestadius skulle förmodligen bli avkragade om de gick till storms mot brännvinsdjävulen på samma vis som han gjorde med starkast möjliga språkbruk, dessutom på meän kieli. Den präst som manar till omvändelse och syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod på hederligt herrnhutiskt maner inför en gråtande församling, kallad nådevalpar, skulle förmodligen också fått avsked på grått papper. Men lite populär skulle hen väl bli om hen liksom Laestadius vägrade kalla Gud för han eller något manligt, utan ”den himmelska föräldern” och ordet ”Hän” är ju så klart det pronomen han använde för alla, inte bara på Gud, liksom alla finsktalande alltid gjort. Misstänkliggörandet hade antagligen ändå varit starkt om prästen envisas med att predika på meän kieli eftersom laestadianerna menar att det är himmelens språk som är mer lämpat än de nordiska språken för att tala om Gud då just det praktiska ”hän” gör att man inte frestas till hädiskt könande av vår skapare. Om prästen däremot också predikade på samiska, liksom Laestadius, hade hen nog passerat. 

Laestadius brann alltså för mycket som en upplysningsmänniska brann för även om han väl oftast inordnas i någon slags romantiskt svärmisk religiositet. Det är bara en av alla fördomar som Laestadius och laestadianismen utsätts för. Gardinförbud och stora barnaskaror, skuldbeläggande predikanter med tvivelaktig moral och gammalmodiga kläder är allom bekanta. Däremot hör man sällan om hur laestadianerna samlar ihop pengar till familjen som drabbats av eldsvåda fast den familjen inte är laestadianer. Om gamla fru Holma som lät en illaluktande hemlös bo hos henne när inget rum fanns för honom i härbärget hör vi aldrig. Inte heller påpekas hur hårt laestadianer håller, inte bara på gästfrihet, utan också på all slags givmildhet. Mose lags påbud om att aldrig göra efterskörd för att lämna till de fattiga, främlingar, människor och djur, som behövde maten; hjortronen, siken, slaktresterna, lingonen är grundbultar i laestadiansk kultur. För en laestadian är det en synd att roffa åt sig allt som Gud ger oss i skapelsen för sin egen del. 

Hur många teologiska invändningar man än kan ha mot konservatismen, vilken inte bara märks i de dubbla klockorna, är det ovedersägligt att världen skulle må bra av att fler hade den inställningen till medmänniskor och naturen. Jag hoppas Disney fått fram detta budskap som framgick i boken Koka björn av Mikael Niemi, oavsett om mitt på dagen är klockan elva eller klockan tolv i tv-tittarnas värld.

Alma-Lena Andersson

Bild: Skådespelaren Gustaf Skarsgård i rollen som Lars Levi Laestadius i tv-serien Koka björn (Foto: Sami Kuokkanen / Disney Plus).