Integration är en av de största politiska frågorna i Sverige under det senaste decenniet. Diskussionen har dock handlat betydligt mer om invandringskvoter än om att uppmuntra initiativ som medverkar till en lyckad integration.

Samtidigt har det politiska tonläget gentemot skolor med konfessionell inriktning hårdnat. Flera politiska partier vill förbjuda skolorna och motiverar detta med att skolorna skulle bidra till segregering och att eleverna riskerar att påverkas av våldsbejakande extremism.

I Sverige går idag cirka 0,7 procent av grundskolans elever i skolor med konfessionell inriktning. Det finns 52 grundskolor som godkänts för konfessionell inriktning, och av dessa är 49 kristna, 2 judiska och 1 muslimsk. Samtliga konfessionella gymnasieskolor är kristna. När konfessionella skolor debatteras handlar det alltså i praktiken om kristna skolor.

Påståendet om våldsbejakande extremism blir i ljuset av dessa fakta enbart löjeväckande, men hur är det med anklagelsen om segregering?

En forskningsöversikt från Timbro 2018 visade att forskningsläget tyder på att ”de [konfessionella skolorna] är en viktig resurs för en lyckad integration”. Undersökningen indikerade att ”de allra flesta skolorna tycks, precis som samhället i övrigt, kännetecknas [av] en mängd kulturer, nationaliteter och religioner. Kanske är det till och med så att det finns en större blandning av olika kulturer på de konfessionella skolorna än på kommunala skolor.”

I en färsk rapport från Claphaminstitutet, vilken jag är medförfattare till, görs en grundlig undersökning av elevers bakgrund vid landets kristna skolor. De mått som brukar användas för att mäta skolsegregation är dels socioekonomiska förutsättningar, som mäts genom föräldrars utbildningsnivå, dels andelen elever med utländsk bakgrund. I Claphamrapporten har vi dessutom undersökt elevernas religiösa bakgrund.

Den officiella statistiken visar att föräldrarnas utbildningsnivå på kristna skolor ligger nära riksgenomsnittet och tydligt lägre än genomsnittet för enskilda skolor som helhet. Kristna skolor har därmed inte en socioekonomiskt gynnad elevsammansättning.

Vidare har kristna skolor en avsevärt större andel elever med utländsk bakgrund än kommunala skolor. Det innebär att eleverna vid kristna skolor möter en mängd olika kulturer. Elever med utländsk bakgrund når dessutom markant bättre studieresultat i kristna skolor jämfört med kommunala, vilket är en de viktigaste integrationsfaktorerna.

Även den religiösa sammansättningen är mer blandad än vad som ofta antas: mindre än hälften av eleverna har föräldrar som är aktiva i någon kyrka, och elever med muslimsk, judisk och ickereligiös bakgrund finns representerade på en klar majoritet av de kristna skolorna.

Rapporten visar också varför familjer med minoritetsbakgrund väljer kristna skolor. Den kristna skolan fungerar ofta som en brobyggare in i samhället. En rektor beskriver det som att den kristna skolan ”är en landningsbana in i det svenska samhället och den svenska kulturella kontexten”. Familjer upplever att de möts med respekt oavsett trosåskådning och etnicitet. 

En tidigare rapport från Claphaminstitutet, som jag varit med om att skriva, lyfte att svensk skola har en mycket stark sekulär norm, där en ateistisk hållning betraktas som neutral och objektiv. Trots att många troende ungdomar döljer sin tro i skolan, är det ett stort antal elever i svenska skolor som utsätts för kränkningar på grund av sin tro.

I kontrast till detta står de kristna skolorna, där elever upplever att de möts med respekt oavsett tro och bakgrund, där det svenska samhället görs begripligt för familjer som är ovana vid vårt individualistiska och sekulära samhälle, och där elever med invandrarbakgrund når studieresultat som öppnar dörrar för dem till att ta aktiv del i samhället.

Om politiker vill bygga sina åsikter på fakta i stället för fördomar, borde de rimligen uppmuntra tillkomsten av fler kristna skolor.

Sven Magnusson
Utvecklingskoordinator för Kristna friskolerådet, samt skolkonsult