Gud sänder oss ut som vittnen i världen. Att vittna är att berätta vad man sett och hört, att ibland under ed intyga hur man uppfattat en situation eller någons handlingar.

När Nya testamentet talar om människors vittnesbörd handlar det ofta om att vittna med sitt liv för sanningen i evangeliet: för Jesus som man tror på och sätter allt sitt hopp till. Ord och handlingar ska berätta om den kristnes tillit till Jesus och totala överlåtelse åt honom. Är det så vår verklighet ser ut?

Hundratals miljoner kristna i världen förföljs eller diskrimineras idag för sin kristna tros skull. Det är en ohygglig siffra. Ändå fortsätter de att bekänna Jesu namn. Så var det också för de första kristna under nära 300 år, innan kristendomen blev statsreligion i Romarriket år 325. Förföljelser tycks inte hejda den kristna tron från att spridas, snarare tvärtom. ”Martyrernas blod är kyrkans utsäde”, sa kyrkofadern Tertullianus redan på 100-talet. Och vittnesbördet kom alltmer att likställas med martyriet, så till den grad att orden fick samma innebörd.

Idag har de flesta i vår del av världen det inte lika svårt. Finns det ett orsakssamband mellan detta bekväma kristenliv och vår bekännelse, vårt vittnesbörd inför människor? Är vårt vittnesmål otydligt? Talar vi i ord och handling om det vi ska tala om? Vittnar vi så som vi borde?

Vi är kallade att vara påskens vittnen, vittnen om att Jesus, han som plågades till döds och var död, nu är uppstånden och lever. Död man lever skulle det kunnat stå på löpsedlarna och många lärjungar hade kunnat berätta för en tänkt reporter att de mött honom och vad han då gjort och sagt.

Vi för nu apostlarnas vittnesbörd vidare, som länkar i en lång kedja allt i enlighet med dop- och missionsbefallningen. Det bärande i vår kristna tro är den personliga relationen till den uppståndne och levande Kristus. Han kallar oss och alla människor in i sin gemenskap. Där finns nåd och frid att få för varje orolig själ. Där finns liv och evig salighet.

Svårigheten är att de flesta i vår omgivning inte tror. När vi möter otron är det lätt hänt att vi backar in i vår trygga zon, låter bli att visa vad vi äger i tron. Barn kan utsättas för förakt första gången de tvingas svara på frågan ifall de verkligen tror på detta (ja, vuxna också, men barn och ungdomar är så mycket mer sårbara för människors hånskratt). Här är ett axplock av sådant som många av oss kristna bekännare fått möta genom åren, även i Sverige: ”Hur kan du tro på de där sagorna?”, ”Om Gud finns och Jesus är vid liv, hur kan då världen se ut som den gör?”, ”Jag kan inte tro som du gör.”, ”Jag tror allt att var och en blir salig på sin tro.”

Hur hanterar vi dessa frågor och påståenden? Jag brukar tänka att även otro är en tro – lika svår att bevisa sanningshalten i –och att den kristna tron är en personlig gåva som vi ska vara väldigt tacksamma för. Att vi är tacksamma kan vi också säga till den som vill reta eller provocera oss. Vi har inte alla svaren men vi har dragits in i det sammanhang som är Kristi kyrka, där vi kunnat få del av en tillitsfull tro och får leva och växa i den. Många avundas oss den tryggheten.

Ifall vi vittnar om att vi tror, oavsett hur andra värderar detta, finns det alltid någon som får ett styng i hjärtat. Gud kan använda oss för sina syften. Det är ju detta som sker när vi blir påskens vittnen. De som är sökta av Gud hör kallelsen till tro. Kanske hörsammar de den och leds att ta ett steg mot trons tillhörighet. De kallas ut från världens sätt att tänka och bedöma, just det som ordet kyrka betyder på grekiska: de som kallats ut ur världen. Om då kyrkan består av människor som har kallats ut i världen, behöver inte oro för vad den här världen ska tyck styra oss kristna. Utan låt oss drivas av kärlek till honom som offrat allt för oss och vunnit oss livet genom sin död.

Inger Lindeskog