Titel: Det oumbärliga klassrummet – en framställning på kognitionsvetenskaplig grund
Författare: Agneta Gulz och Magnus Haake
Förlag: Natur & Kultur
År: 2024

Kognitionsforskarna Agneta Gulz och Magnus Haake har gjort en god insats för den svenska skolvärlden med denna bok. På kognitionsvetenskaplig grund gör författarna en sammanfattning av befintlig kunskap om hur man kan hjälpa elever att erövra grundläggande former av kunnande. En del av innehållet är egentligen självklarheter – eller borde vara det – och ofta bekräftas det som erfarna lärare redan vet, men kanske inte alltid får gehör för i en skolvärld som förefaller extremt benägen att böja sig för varje vindkast i den pedagogiska läran.

Boken är inriktad på grundskolan och fokuserar på de former av kunnande som eleven behöver för att under sin grundskoletid kunna utvecklas och lära, och efter denna tid kunna fortsätta utvecklas och delta i samhällslivet. Innehållet delas in i relationellt och kommunikativt kunnande, till exempel att läsa och skriva, rationellt kunnande, till exempel grundläggande matematik, och omvärldsorientering (kunskaper om natur och samhälle). Den bärande tanken är att det klassiska klassrummet med lärarledd undervisning är oumbärligt för att barn och unga – såvida man inte kan erbjuda varje enskild elev privatundervisning – ska kunna bibringas detta kunnande.

Men idén om den lärarledda, sammanhållna klassundervisningen har länge ifrågasatts, ur flera synvinklar. Tanken på läraren som ledare i klassrummet  – vilket för många kanske framstår som något givet – problematiseras inte sällan i den pedagogiska diskursen. Individanpassning efter intressen och behov, socialt blandade klassrum och inkludering är i grunden goda tankar som har drivits in absurdum, så att många lärare vittnar om att helt orealistiska krav läggs på dem från ledning, elevhälsa och specialpedagoger.

Haake och Gulz menar att det är verklighetsfrämmande tanke att skolgången ska anpassas för varje elevs intressen och behov. Det är helt enkelt inte praktiskt och tidsmässigt möjligt. Målsättningen bör istället vara att skolan fungerar tillräckligt väl för de allra flesta och bidrar till att stärka samhället som helhet. När det gäller idén att undervisning ska utgå från elevens intressen påminner författarna om att antalet undervisningstimmar är färre i Sverige än i många andra länder, och att det därför bör finnas tillfälle att odla intressena på fritiden. Lärare ska uppmuntra elever att fördjupa sig i sådant som de finner intressant, men skolans uppdrag är att vara ”breddande och vidgande”, inte specialiserande.

När det gäller enskilda elevers behov av anpassningar menar författarna att vi måste erkänna den enkla sanningen att en elevs behov kan stå i vägen för en annan elevs behov. De tar som ett exempel en elev som har ett stort behov av att uttrycka sig spontant i klassrummet. Denne elevs behov krockar då med andra elevers behov av lugn, tystnad och stabilitet. Om situationen löses genom att de senare nämnda eleverna får sitta med hörselkåpor i klassrummet kommer de aldrig att få träning på att arbeta i ett lugnt rum tillsammans med andra utan ett hjälpmedel, medan den spontane eleven går miste om träning i självreglering. Om några enskilda elevs behov kolliderar med många andra elevers behov är de rimligare att dessa elever, i alla fall för en tid, får undervisning i en mindre grupp skild från den ordinarie undervisningen.

Missriktade anpassningar tas också upp – de om leder till att den så viktiga träningen ”anpassas bort”. Till exempel gör man svaga läsare en björntjänst genom att låta dem ”lyssneläsa” (alltså lyssna på läromedelstexterna)  istället för att uppmuntra och stötta dem i deras läsinlärning. Naturligtvis finns det undantag där elever verkligen behöver olika hjälpmedel, men författarna ser ändå en oroväckande trend där vuxna lägger allt för mycket tillrätta för barnen:

… det kortsiktiga perspektivet – elevens situation just nu – … dominerar [ofta] i skolans värld. Anpassningar för att undanröja det som eleven upplever som svårt eller utmanande är långt vanligare än uppmuntran och stöd till elever för att ta sig an och även arbeta extra mycket med sådant de upplever som svårt.

Social och etnisk blandning i klassrummet är eftersträvansvärt, men för att det ska fungera krävs vissa grundförutsättningar, som att alla har grundläggande och åldersadekvata kunskaper när det gäller att läsa, skriva och räkna. Författarna menar att det är olämpligt att blanda svensktalande elever med elever med mycket begränsade kunskaper i svenska. Det blir till allas förfång.

De idag så populära idéerna om total inkludering i klassrummet granskas alltså kritiskt av författarna, och de lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram ett mer realistiskt perspektiv som är grundat i skolans verklighet och har ett fokus på vad som är bra för eleverna i det längre perspektivet – som vuxna medborgare och arbetstagare – och inte bara här och nu.

Dagens lärarutbildning är också utrymme för intressanta kritiska invändningar i boken. På lärarhögskolorna läggs idag  stort fokus på de stora teoretiska paradigmen och den idéhistoriska pedagogiska utvecklingen. Kända tänkare som till exempel Piaget får ofta stort utrymme. Men samtida teorier, metoder och empiri – alltså det som den framtida läraren kommer att behöva för att utöva sitt yrke effektivt – ägnar lärarutbildningen, till skillnad från de allra flesta andra professionsutbildningar, inte lika mycket tid åt. Det finns också en ovilja eller oförmåga att i de blivande lärarnas utbildning skilja mellan biologiskt primärt lärande – det som människor tillägnar sig utan undervisning – och biologiskt sekundärt lärande – det som kräver undervisning för att komma till stånd. Det är av stor vikt att blivande lärare förstår skillnaden så att lärande inte betraktas som en generell företeelse och att fokus i deras utbildning ligger på lärande just i relation till undervisning.

Ett kapitel ägnas också åt den så omdebatterade digitaliseringen av skolan som författarna belyser utifrån aktuell forskning. De lyfter fram belägg för att ökad tid med skärmbaserade aktiviteter leder till försämrat lärande. Det finns heller inget vetenskapligt stöd för en-till-en-datorer på grundskolans lägre stadier – tvärtom kan det ha en negativ effekt. Läraren bör själv ha god tillgång till digitala resurser i sin undervisning, men elevernas användning bör begränsas. När digitala resurser ändå används är det också av stor vikt att läraren bestämmer när, hur, var och varför.

Om boken betraktas ur ett ”RKF-perspektiv” kan en brist – eller kanske snarare ett utvecklingsområde, sägas vara avsaknaden av ett resonemang kring världsåskådning. Författarna lyfter fram hur viktigt det är att eleverna lär sig  förstå skillnaden mellan fakta och åsikter och bibringas det vetenskapliga tänkandets grunder. Men en viktig sanning att ha med sig i detta är att det vetenskapliga förhållningssättet inte svävar i luften, utan har vuxit fram utifrån en kristen världsåskådning. Både den kristna idétraditionen – att Gud skapat en värld som är förståbar och kan undersökas av människan – och de kristna institutionerna som klostren och universiteten, har varit helt avgörande för att den moderna vetenskapen växte fram just i västerlandet. Det är därför önskvärt att grundskolebarn för att bättre förstå sin omvärld får en grundlig utbildning i kristet tänkande och kristen historia.

Men bortsett från detta är denna bok en pärla – verkligt intressant, användbar och rykande aktuell. Varje kapitel i boken avslutas med en sammanfattning och några punkter som läraren kan ta med sig i sitt arbete. Det pedagogiska och lättillgängliga upplägget gör att boken lämpar sig utmärkt för lärarutbildningen eller verksamma lärares fortbildning. Den rekommenderas varmt till alla lärare och blivande lärare, men också till föräldrar som har barn i grundskolan och till andra som är intresserade av skola och lärande.

Annette Westöö