Joel Halldorfs förra succébok Bokens folk har fått en uppföljare. Där Bokens folk drog ut de stora linjernas mångtusenåriga perspektiv är Makten och det heliga dagsaktuell, kanske mer än Halldorf själv förutsåg när bokens skrevs under 2025, fram till Tomas av Aquinos dag 2026. Nu när Trump nästa dagligen uttrycker sig i skarpt ogenomtänkta ordalag mot Iran, till synes utan andra framtidsplaner än att få kontroll över oljehandeln i Hormuzsundet, är Halldorfs analys av MAGA-rörelsens religiösa kopplingar högintressant.

Halldorfs genomgång av codexens historia och förtjänster var av karaktären historisk exposé med endast en tendens till att kritisera ”bokstavstro” hos islam och kristendom innan den avslutande appellen för läsandet i en tid av elektroniska distraktioner. Denna bok fick sin början med en sådan distraktion läser vi i efterordet. Halldorfs dotter blev upprörd över det hon såg på FaithTok. Makten och det heliga har därför en tydligare utskriven åsikt från första början: varningen för att kyrkan riskerar att kidnappas in i en ny ”konstantinsk fångenskap” av populiströrelser med grumliga motiv och antikristliga värderingar. Denna varning är angelägen i dagens politiska landskap där allt fler unga ifrågasätter demokrati som system och i stället vill luta sig mot starka ledare.

Halldorf visar hur bristen på gemensamma värden skapat ett individcentrerat samhälle där var och en ser om sitt eget hus och det enda som verkar förena är pengar. Sekulariseringen är en kraft som, enligt Halldorf, bryter ner demokratin eftersom förnuft och vetenskapliga framsteg inte kan fylla det värderingsmässiga tomrum som religionen lämnat efter sig. Detta har despoter som Putin och Trump utnyttjat för sina egna syften. När George Bush d.y mötte Putin berättade Putin tårögd om sin fromma mamma och det kors han fick av henne när han döptes i smyg. Bush var övertygad om att den slipade KGB-agenten var ärlig, men vi är nog många som tvivlar på Putins ärlighet även i denna fråga. Tillsammans med sin gamla KGB-kompis, patriarken Kirill, utnyttjar han nu varje tillfälle att tala om ”det heliga Ryssland” för att motivera anfallskrig, förtryck och mord på oliktänkande.

Trump, hans trogna vapendragare i USA, är lite mindre hjärtnupen vad gäller religionen men utnyttjar ändå den stabila väljarbas de evangelikala, och numera även de pentekostala, i USA utgör. Trots att han lever ett moraliskt förkastligt liv ses han av vissa trogna kristna väljargrupper som kung Kyros av Persien vilken gav israeliterna rätt att återvända till sitt hemland och återuppbygga templet efter 70 års fångenskap i Babylon. Dessa kristna grupper ger frikort åt Trump i stort sett oavsett vad han tar sig för eftersom de ser sig beskyddade av honom.

Dessa två opålitliga ledare är de tydligaste exemplen i boken av en mängd despotiska maktspelare som med den nya konservativa trenden börjat vädja till religiösa känslor för att mobilisera stöd och konsolidera sin makt. Halldorfs ärende med boken, varningen, blir tydligast i porträtten av dessa två stormaktsspelare men många fler finns som utnyttjar religionen för sina syften när ideologierna tycks ha förlorat sin attraktionskraft och helt har tappat förmågan att hålla samman gemenskapen i samhällena.

Till de många saker som gör boken läsvärd hör Halldorfs genomgång av hur det heliga, i betydelsen det okränkbara värt att försvara med sitt liv, behövs för att motverka samhällets fragmentisering. Han redovisar, med intressanta djupdykningar i Alexis de Tocquevilles tankar, hur franska revolutionen och upplysningen misslyckades med att bygga upp det kitt som håller ihop ett samhälles alla invånare med dess sinsemellan motstridiga intressen och behov. Revolutionerna i Frankrike misslyckades med att ena befolkningen eftersom de kastade ut det heliga med den gamla regimens badvatten. Förnuftet har inte styrkan som religionen har när det gäller att hålla egoism och de starkares förtryck av svagare stången. Sekulariseringen har brutit ned detta heliga tills endast rå kapitalism återstår i den gamla kristna världen. Här är det lätt att nicka instämmande. Det är bara att lyssna på nyheterna som ”recenserar” varje politisk förändring utifrån hur börserna i världen reagerar.

Som nu när Iran-kriget ständigt mäts mot börsvärdet. Märkligt nog nämns Irans religiösa skräckvälde på några få rader, medan det centrala i boken, kapitel tre av fem, är en historik över det Halldorf valt att kalla ”kristen apokalyptisk sionism”. För tydlighetens skull vill jag säga att jag har kontaktat Halldorf just i denna fråga under en längre tid. I boken tar han visserligen upp mina och andras invändningar mot hans resonemang med brasklappen ”det finns många, och en del goda (min fetstil), skäl att stötta staten Israel” som inledning till att rada upp några få av dessa goda skäl: demokrati, trygg plats för judar, ständiga hot från extremister som vill utplåna landet och dess hela befolkning. ”En del goda” synes tendentiöst i överkant vilket understryks under vidare läsning. Halldorf verkar förutsätta att kristna som stöttar Israel i allmänhet är darbyistiska virrpannor. Som ett exempel tar han upp CUFI som en aggressiv sammanslutning för en antisemitiskt instrumentell syn på judar. Han använder metaforen ”schackpjäser”. Det kan stämma för ett fåtal Israel-vänner men eftersom jag har en del insyn i CUFI vet jag att det inte stämmer för majoriteten av dess medlemmar och absolut inte för alla oss andra som anser att staten Israel är den kanske allra mest motiverade och legitima statsbildningen på jorden.

Halldorf extremiststämplar alltså CUFI medan den kände antisemiten och Putin-lakejen Tucker Carlson råkar lindrigt undan; Halldorf nämner hans spridande av antisemitiska konspirationsteorier men tar trots detta upp honom som något slags sanningsvittne i kontrast till senator Ted Cruz som försvarar Israel med det luddiga argumentet ”jag vill stå på välsignelsens sida i den här saken”. Jag bara förutsätter att även Cruz finner Israels demokrati, mänskliga rättigheter och religionsfrihet som en god anledning att stötta landet mot Iran som står för den absoluta motsatsen till allt detta. Om detta får vi däremot läsa på annat håll än i denna bok.

Mycket värdefull är Halldorfs genomgång av Habermas, Dawkins, Ayan Hirsi Alis och andra offentliga agnostikers och ateisters ändrade syn på kristendomen. Dawkins och många andra, räknar sig numera som ”kulturkristna” eller, i Alis fall, som kristen eftersom judisk-kristen etik är det bästa sättet att bygga samhällen, enligt henne. Det tycks som om upplysningen tappat i lyskraft medan kristendomen nu uppfattas som de goda värderingarnas grund i mångas världsbild. Vi bör dock, som Halldorf antyder, inte vara alltför entusiastiska över dessa omvändelser.

Högerextrema populiströrelser i Europa utnyttjar nämligen kristendomens nygamla goda renommé för att torgföra sina åsikter. Till skillnad från Halldorf tror jag detta är den enda stora faran för svenska kristna, medan ”kristen apokalyptisk sionism” är helt irrelevant för svensk kristenhet. Låter vi oss förföras av Nationell samling, AfD och liknande, ofta öppet antisemitiska populister är kyrkan illa ute. Främlingsfientlig nationalism är ingen tolkningsfråga utan ett absolut omöjligt ställningstagande för en kristen. Om detta är Halldorf och jag fullkomligt överens.

Halldorfs goda insyn i det USAnska samhället är troligen en orsak till att Irans mullor råkar lindrigt undan i boken, men det kan inte hjälpas att intrycket blir en slagsida mot Israels existensberättigande. Hade listan gjorts längre med alla goda skäl att stödja Israel hade det varit lättare att stå ut med bitvis antisemitiska källor, som exempelvis kyrkofäder som tidigt blev antisemiter, vilka åberopas som källor till hur modernistisk darbyismen är. Detta känns onödigt. Bibeln i sig är nog bevis för att denna idé är en villolära och vill man visa med utombibliska exempel har vi Jehovas Vittnen och Korpelarörelsen som visar hur tokigt det blir när man tar Darbys vilda spekulationer för sanna. När dessutom antisemitismen slog så tidigt rot i kyrkan bör vi alla hålla oss för goda för att sprida ersättningsteologins onda frön omkring oss.

Halldorf gör detta i all välmening för att visa hur marginell denna rörelse är i kristendomens historia och nutid, vilket ju är sant. Men att han ger den sådan uppmärksamhet i svensk offentlighet när antisemitismen har nått skrämmande höjder, exempelvis på sociala medier, är slöseri med trycksvärta. I stället borde striden föras mot antisemitismens ständigt uppblossande farsot. Metaforen om mygg och kameler kommer väl till pass i sammanhanget. Hela det nyfascistiska projektet som vi plågas av förtjänar att belysas men att stå upp för Israels rätt till existens är sannerligen inte en väsentlig del av denna ondska. Tvärtom är just nyfascistisk högerpopulism en viktig källa till de antisemitiska konspirationsteorier och ”skämt” som florerar i medier från höger och vänster, muslimer och kristna.

MAGA-rörelsens många skrämmande inslag faller också i skuggan av Halldorfs genomgång av den apokalyptiska rörelsen, både i boken och det offentliga samtalet, vilket är stor skada. Makten och det heliga har ändå många förtjänster som jag försökt belysa. Jag hoppas den blir läst och diskuterad runt om i samhället och kristenheten men då med ett bredare anslag än den centrala roll apokalyptisk sionism fått i boken.

Alma-Lena Andersson