Joel Halldorfs omtalade Bokens folk, förlaget Fri tanke, har utkommit i en första pocketutgåva (första utgåvan 2023), lika genomtänkt formgiven som originalet och försedd med ett nyskrivet extra förord. Till denna boks många förtjänster hör att medvetenheten om formens betydelse för budskapet genomsyrar även pocketupplagan. Som grafiskt överintresserad läsare är det trevligt att även formgivare och typografiska fakta finns med i kolofonen (upphovsrättssidan), bland övrig information om förlag etc. Svepet genom skriftens historia och hur den förpackats börjar med kilskriften på lertavlor, som sig bör, och genast anslås tonen ”mediet är budskapet”. På dessa kilskriftstavlor skrevs främst räkenskaper ner och även om det också förekom poesi och annan skönlitteratur i kilskrift, var dess främsta funktion administrativ.
När sedan bokrullar av pergament eller papyrus uppfanns, började allt fler muntligt traderade berättelser få sin skriftliga form. Det muntliga berättandet kännetecknas av gemenskap och är ”konkret, slagkraftig och lättfattlig”, precis som dagens största litterära arena: sociala medier, främst de memes som överflödar det digitala sällskapsrummet. Muntliga kulturer kräver enorm energi till att memorera och eftersom generationer memorerar generationers berättelser blir kulturen konservativ, håller ihop en liten grupp och förändras mycket långsamt. Med skriftens tekniksprång föds den moderna, alltmer accelererande civilisationen som når över tid och rum och lämnar tankekraft till annat än att memorera släktens historia utantill.
Titeln Bokens folk syftar förstås på en sådan nedskriven muntlig tradition: Bibeln. En stor del av Halldorfs text berättar just Bibelns tillkomsthistoria och senare äventyr i först den västerländska, sedan världens, historia. När Bibeln skrevs ner berodde det på en kulturell katastrof som drabbade Israels folk när eliten tvingades i babylonisk fångenskap. Det var där de tog sig för att skriva ner sina muntligt traderade minnen för att bevara folkets minnen om nu det levande folket inte längre skulle finnas kvar. I 5 Mosebok 4:9 varnades för att glömma bort Israels historia: ”Men akta dig mycket noga för att glömma vad du såg med egna ögon. Bevara det i minnet så länge du lever, och undervisa dina barn och barnbarn om det.” När den babyloniska fångenskapen krossade den självständiga judiska nationen insåg man att det fanns en verklig risk att folkets historia skulle glömmas bort så projektet att sätta de levande minnena på pränt inleddes. Mänskligheten har alltså kvar dessa oskattbara minnen och litterära skatter på grund av Israels fiender.
Folken i titeln är förstås dessa judar, men också kristna och muslimer, så som just islam benämner alla dessa abrahamitiska religioner. Halldorf menar dessutom alla människor som påverkats av bokens civilisatoriska kraft. Han påpekar det självklara; att Bibeln inte har samma ställning i kristendomen som den heliga skriften i islam, där Koranen är helig på ett sätt som är helt främmande för både judendom och kristendom. Själva den fysiska boken har där samma ställning som Jesus och nattvarden i kristendomen. Toran har också en annan ställning i judendomen än Bibeln i kristendomen och Halldorf menar att det beror på att Jesus som person och gemenskapen kring måltiden är det centrala i kristendomen.
De allra första kristna som inte levt med Jesus, tyckte att det var viktigare att träffa dem som var ögonvittnen till Jesu jordeliv än att läsa de första levnadsteckningarna, evangelierna. Den muntliga traditionens starka ställning visar sig också i att en enda bok i Nya testamentet inte ”räddats” av avskrivare som fixat grammatikfel i grekiskan och även gjort andra ändringar. Den boken är då förstås ”Johannes uppenbarelse” som avslutas med orden om att man absolut inte får ändra en enda bokstav i texten, varken lägga till eller dra ifrån. Detta förklarar varför den boken är mer bristfällig rent språkligt vilket i detta fall betyder att den inte ändrats annat än oavsiktligt.
Avsiktliga förbättringar var annars det normala från bokrullar fram till tryckpressen när böcker kopierades. Dyrkandet av varje enskild bokstav är en modernare företeelse än många fått för sig. Den vördnad Koranen behandlas med är inte den kristna inställningen till skrifterna. Däremot har många västerlänningar ändå svårt att slänga böcker, stryka under eller göra hundöron i dem. Om det finns någon tendens i Halldorfs bok, förutom den klart uttalade: att slå vakt om den fysiska kodexen och djupläsandet, är det att Bibeln inte ska dyrkas utan läsas; antingen som ”läsarna” gjorde, med understrykningspenna i beredskap, eller med klostrens eftertänksamma genre ”lectio divina”. Skumläsande är en läsgenre som vinner alltmer insteg men som orsakar stor skada både i den enskildes medvetande och samhället, visar Halldorf med många referenser till forskning.
Med tryckpressen närmade sig även västerlandets kristnas bibelsyn islams inställning till Koranen, som inte ens får översättas från den klassiska arabiskan för att anses fullt giltig. Med de perfekta och exakt likadana bokstäverna tydligt uppradade på pappret blev boken fixerad på ett sätt som inte alls påminde om muntligheten och de första kristna århundradenas mer flexibla texter. Förutom att bokens auktoritet växte, växte också antalet böcker och även antalet läskunniga. Med reformationen spreds både tryckta texter och läskunnigheten långt utanför de tidigare lärdomscentrumen: klostren och universiteten. Denna explosion i antalet texter att läsa, och även av läsare, ledde småningom till upplysningens kafékultur som i sin tur var fröet till de olika reformer och revolutioner som förändrade det västerländska samhället i grunden under 16- och 1700-talen.
Halldorf återkommer till att mediet är budskapet. Nu sprids nyheter i tidningar och tidskrifter i ett rasande tempo tillsammans med en allt ökande bokutgivning. Antalet tryckalster blir så stort att förlag och redaktörer blev ett slags grindvakter för att stämma i den enorma bokfloden som strömmade över världen. Förgäves sökte makten stävja kritiska pamfletter och upproriska böcker med censur eftersom mängden trycksaker var för stor för att dämma upp. Samhällsförändringarna som spreds genom tryckta texter och grupperna som möttes på kaféer och gårdar. Kristendomen gick i bräschen för denna utveckling. *Läsare” möttes för att själva läsa och diskutera Bibeln och andliga texter. Olika kristna rörelser bildades som förändrade församlingslivet och den franska revolutionen var snart ett faktum. Även många andra samhällsomvälvningar kom i de lättillgängliga texternas spår.
Under upplysningen började också själva lästekniken förändras. Den läsgenre som kom att dominera över de andra var skumläsningen. Man till och med skissade på stora läshjul som skulle möjliggöra läsandet av flera böcker samtidigt och i rask takt. Här gör bokens illustrationer stor nytta. Men i pocketupplagan är de tyvärr lite små och grå vilket skulle kunna förbättras i en senare upplaga genom att publicera större bilder i notapparaten, som förresten är en av bokens många förtjänster.
Ytlig läsning och skryt om hur snabbt man kunde läsa ett stort antal böcker, påminner om dagens skrollande på skärmar, en företeelse som Halldorf vill rida spärr mot med denna bok. En ytterst sympatisk ansats som vi lärare kan hålla med om till hundra procent. Som gymnasielärare blir jag särskilt upplivad av de två sista kapitlen som analyserar bokens nutidshistora. Vi ser ju alla hur mediet bestämmer budskapet idag. Sociala medieföretag tjänar på att folk engagerar sig och skriver långa kommentarer. Därför får innehåll som gör oss arga företräde framför resonerande inlägg som vänder och vrider på företeelser på det sätt som denna bok, och många andra böcker, gör. Det långsamma koncentrerade läsandet byts mot skumläsning, ofta i affekt. Nyanser försvinner och polarisering kommer i dess ställe. Den muntliga kulturens drag återuppstår i skärmarnas sken där små grupper kan mötas över stora avstånd, vilket Halldorf påpekar kan vara positivt i många fall. Exempelvis ensamma, rörelsehindrade och byns enda nörd, kan där hitta en riktig gemenskap. Men till största delen har detta medium lett till ett fragmentariserat samhälle där reformationens landvinningar som till slut ledde till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, börjar bytas mot en antidemokratisk rörelse som längtar efter en stark ledare eller någon slags allas kamp mot alla från förkristen tid.
Det mest skrämmande kapitlet i boken är det där Halldorf redovisar hur propaganda fungerar med Hitlertyskland som mest skräckinjagande exempel. Likheterna med dagens demagoger som den ostrukturerade Trump med sina återupprepade okvädingsord i långa tal där han struntar i sin talskrivares text på telepromptern till förmån för personangrepp och vad som faller honom in i stunden, påminner om Hitlers slagordskaskader inför jublande folkmassor. Rysk propaganda har alltid legat i framkant, till och med idag anses den ryska polisens fabrikation ”Sions vises protokoll” som sanning i många länder, och det greppet använder de nu med stor framgång i sociala medier.
Att internet inte alls blev det entydigt demokratiserande verktyg som naiva förhoppningar på 2010-talet lät, exemplifierar Halldorf med den så kallade Twitter-revolutionen i Iran 2009. Det var inte bara den protesterande ungdomen som kunde använda tekniken för sina syften, det gjorde också regimen. Och den senaste protestvågen tog Irans mullor hand om med att stänga ner internet och i radioskuggan massmördade de sin egen befolkning. Det sistnämnda hann förstås inte komma med i Bokens folk. Det är dock omöjligt att inte påminnas om de senaste händelserna i Iran där vi åter fick se hur internet inte alls blev vad man hoppades på när den första smarta mobilen lanserades.
Boken avslutas med ett brandtal för boken i codexformat och den långsamma läsningen. Man kan bara hålla med om att det blinda anammandet av all ny teknik behöver bemötas med eftertänksamhet och fördjupning för att vi inte åter ska springa i fällan. Som vanligt hör vi som säger ”sakta i backarna” när vi möter entusiastiska AI-förespråkare med argument om att vi längtar tillbaka till oxkärrornas och runstenarnas tid. Halldorf svarar dessa påhopp med att påpeka att världen skulle må bättre idag om vi inte hade kastat oss in i industrialiseringen och nationalismen hals över huvud. Mänskligheten hade vunnit mycket på att slippa två världskrig och klimatkatastrof. Det handlar inte om att vända tillbaka till kilskriften utan om att medvetet tänka efter och välja väg, i stället för att blint rusa in i nästa civilisationskollaps av rädsla för att verka ”teknikfientliga”.
Trots Halldorfs tydliga ärende och patos för detta, är boken ingen ensidig argumentation utan en balanserad och oavbrutet fascinerande resa genom textens historia. Som språklärare är det ljuv musik att läsa denna välskrivna appell för eftertänksamt läsande på papper. Några små språkliga invändningar som att Halldorf på ett ställe faller i anglicismfällan ”värdighet” i stället för människovärde och något enstaka korrekturfel* ändrar inte på det faktum att detta kommer att förbli en användbar och inspirerande läsning under lång tid framöver – jag har redan börjat läsa om delar av den inför svenska 3-kursens språkhistoria.
*Just dessa korrekturfel visar dock hur väl redaktör och författare arbetat igenom denna text eftersom de är så få att man lägger märke till dem vilket inte är det vanliga i dagens hetsiga klimat, till och med i den långsamma bokförläggarbranschen.
Alma-Lena Andersson
Nyhetsbrev
Ja, jag vill ha nya artiklar från Kristen Livsgrund via mejl utan kostnad i samband med att de publiceras.
Tänkvärt, tänkvärt och så i nästa stycke än mer tänkvärt. Samtidsblick och historiesvep, toppat med lite spaning. Vad språket, boken och det skrivna ordet är betydelsefullt … Jag läser till lärare nu och funderar på svenska som ämne. Det skrivna ordet är … ÄR. Intressant, men inte förvånande, är också att du Alma-Lena skriver så olika beroende på om det är recension eller krönika.