Första gången jag deltog i ett SIESC-möte var sommaren 2014. Då visste jag egentligen inte vad jag gav mig in på mer än att jag skulle åka till Kranj i Slovenien och få möta kristna lärare från flera europeiska länder och att vi skulle ha föreläsningar och diskussioner på temat Art Spirituality and Education. Det blev en oförglömlig upplevelse med föredrag och samtal om hur musik, konst och litteratur påverkar barns och ungdomars andliga liv. Jag fick lära känna människor som jag sedan har återsett flera gånger och som jag räknar som mina vänner.

I år var det femte gången jag deltog i SIESC-mötet och vi var inbjudna till Györ i Ungern, tolv mil sydöst om Wien och tolv mil nordväst om Budapest. Temat var i år Kognitiv och emotionell intelligens i skuggan av artificiell intelligens. Ämnet är högst aktuellt och speciellt den del som skulle handla om emotionell intelligens lockade mig.

Vi bodde på ett hotell som tidigare varit ett karmelitkloster och dessutom var sammanbyggt med den barockkyrka i vilken vi hade morgonbön. På söndagen hade Councilgruppen (som består av representanter för de olika medlemsorganisationerna) möte i den vackra Barocksalen som en gång varit klostrets bibliotek.

För övrigt hade vi föreläsningar, gruppsamtal och lunch och middag i Insula Lutherana (den lutherska ön) som uppfördes efter det habsburgska toleransediktet 1781 som gav icke-katolska kristna begränsad religionsfrihet. En förutsättning var dock att bönhusen inte hade torn eller klockor mot gatan. Därför har Insula Lutherana sin kyrka på innergården i byggnadskomplexet som består av förskola, grundskola, gymnasium och äldreboende. Judith Hallgatoné Hajnal, vår mötesgeneral, har tidigare varit rektor för skolan.

Första kvällen fick vi lyssna till en fantastisk konsert i kyrkan med körsång, solosång och harpospel, allt framfört av tidigare och nuvarande elever och lärare. Himmelskt.

Föreläsningarna gav många tankar om vad som är på riktigt, vad man kan lita på och hur vi bör använda den maskinella intelligensen. Flera gånger blev vi påminda om att AI är en maskin och att vi människor har fått våra hjärnor av Gud. En ung lärare från Kroatien uttryckte det så bra när hon ställde frågan: Om nu AI sparar så mycket tid – vad använder vi då tiden till? Är det till bra saker? Ger vi den tiden till Gud?

På torsdagen åkte vi till Pannonhalma, ett benediktinerkloster med skola och ett berömt bibliotek. Där firade vi mässa och fick sedan lyssna till munken Albin Juhász-Laczik som utgick från några av St Benedikts regler i vad som mer var en uppbygglig och inspirerande predikan än en föreläsning. Vi är Guds medarbetare och vi ska komma ihåg att vi inte bär allt på våra axlar och vi ska aldrig tvivla på Guds barmhärtighet.

Sista dagen bar det av till Budapest där vi gjorde en stadsrundtur, fick se det pampiga Riksdagshuset och det hypermoderna Musikens hus där vi med hjälp av headset vandrade igenom musikhistorien.

För att sammanfatta:

Åter en oförglömlig vecka. Föreläsarna höll sig kanske inte riktigt höll sig till temat. Men det gjorde inte så mycket. Dagarna blev återigen oförglömliga. Det faktum att jag får träffa goda vänner från Frankrike, Tyskland, Österrike, Luxemburg, Kroatien, Slovenien, Slovakien och Rumänien och får tillfälle att tala många olika språk ger en extra dimension åt upplevelsen. Det är något alldeles speciellt att samtala om andliga, moraliska politiska och kulturella frågor utan att behöva småprata om väder, semesterupplevelser eller familj. Jag såg inte ett enda foto av någons barn eller barnbarn på hela tiden och det var rätt skönt.

Nästa år är bjuder gruppen från Kroatien in till Dubrovnik. Visst vill du åka dit?

Karin Ambjörn