För transparensens skull bör nämnas att så fort jag fick veta att ärkebiskopens fastebok skulle skrivas av Mattias Klum skrev jag till ärkebiskopen och påpekade hur olämpligt valet var och hur många kristna fotografer och naturintresserade skribenter det finns att tillgå. Jag skickade även en lista på lämpliga skribenter, en av dem var Lina Mattebo som är denna boks redaktör.  Förra årets bok, Gud är inte plåstret, var inte lyckad som fastebok betraktad. Kanske är det därför ärkebiskopen med årets bok tydligt visar att han valt en ny väg i stället för av tidigare ärkebiskopar upptrampade stigar.

Tydligast tecknet på detta är att fasteboken inte längre har med en lista på tidigare års fasteböcker på pärmens insida. Boken är också rejält mycket mer påkostad till formatet med hårda pärmar och brandgult silkigt märkband. Den stilrent formgivna gredelina och lavendelfärgade mjukpärmen från förr är ersatt av en klotbunden större och bredare mörklila bok. Fortfarande består det mindre formatet men nu mer kvadratiskt och mindre fickvänligt än den fastebok vi vant oss vid. Framsidan visar en av Klums läckra närbilder av en lila blomma med titel, författarens namn och förlaget Verbum präglade i silver. Baksidans blurb liknar den gamla fasteboken till utseendet och upplyser oss bland annat om att tio kronor av bokens pris går till Acts fasteinsamling

Det första intrycket är en coffee table book i miniatyrformat och när man öppnar boken förstärks det intrycket. Klums fotografier är många lika dem vi sett förut men också, för mig nya, konstbilder där man inte kan veta vad bilden föreställer utan bildtext och ibland hjälper inte ens den. Tyvärr är dessa bildtexter i så minimalt format att jag tänker mig att ålderssynta behöver förstoringsglas för att kunna läsa dem. Bilderna är alla vackra och ibland också tänkvärda, liksom de korta texterna mellan bilderna som är välformulerade och välredigerade. 

Tyvärr besannas dock mina farhågor, de som fick mig att slå mig ner vid tangentbordet för att påpeka för ärkebiskop Martin att det finns kristna skribenter lämpliga att skriva fasteböcker. Förra årets bok av Tomas Andersson Wij blev inte lyckad och även om Klums bok är betydligt lämpligare som fastebok betraktad är inte heller denna en fullträff. Klum är själv inte kristen utan presenterar ett slags panteistisk naturmystik helt utan förankring i den kristna fastetidens budskap, så när som på en företeelse: livets förgänglighet. Sammantaget planterar bild och text denna bok stadigt i romantikens bördiga mylla vattnad med en rejäl dos vetenskapstro.

Klums texter är även utöver förgängligheten otvetydigt romantiska, helt i vår tids anda. Ett typiskt poetiskt citat som doftar William Wordsworth, och vår egen J.O Wallin; ärkebiskop och psalmförfattare, är: ”Jag inspireras av livets bräckliga balans, och vill genom mina bilder och berättelser dela en djupare känsla av samhörighet. Inte som varsel om kommande katastrofer, utan som en viskning av närvaro.”

Klums budskap är således att livet är underskönt, vi hör ihop med allt levande och allt levande bör värnas. Det kan förstås varje kristen skriva under på. För den som söker den fördjupning som andra fasteböcker gett åt en kristen människa under fastetiden är denna bok dock alltför grund. De gamla fasteböckerna finns ju kvar, så varför klaga? Denna bok kanske kan leda Mattias Klum till Jesus? Dessutom har trångbodda naturintresserade människor som längtar efter en liten coffee table book verkligen hittat vad de söker i denna ljuvligt vackra snabblästa lilla bok. Den som söker Jesus och vill närma sig evangeliernas fastefördjupning blir dock besviken.

Alma-Lena Andersson