Artikeln publicerades i Kristen Livsgrund nr 3, 2021
De salta, friska vågorna rullar mot oss med mäktiga dån. Mina medvandrare sitter på sådant avstånd att jag utan att störa låter sången som stiger i mitt hjärta också passera mina stämband och beblanda sig med naturens orkester “Som en mäktig vind, kommer Guds Ande och fyller atmosfären med renhet. En Ande av förväntan från himmelen uppenbarar för oss Guds vilja idag…”. Refrängen som följer innehåller hur min styrka finns hos Gud och hur allt jag behöver finns i honom. I det vidsträckta landskapet som fortsätter långt bortom horisonten känner jag mig så oerhört liten, och samtidigt tryggast i hela världen.
Då vi en stund senare vandrar vidare gör vi det i tystnad, men först efter att ha stannat upp kring den andra stenen på Dag Hammarskjöldsleden, den som handlar om att uppskatta det vackra i det lilla. Jag funderar på hur det stora ofta är det som är gratis, men som vi så ofta tycks vara blinda inför. När vi traskar igenom gulliga byar blir det påtagligt. De små husen är hur pittoreska som helst med snirkliga detaljer och vackra färger. Ändå går deras utstrålning inte att jämföra med skönheten i stockrosorna som stolta sträcker sig upp mot himlen längs husväggarna. Det slår mig att jag aldrig sett något format av människohand som ens är i närheten av prakten i de vajande blommorna längs vägrenen, och jag tänker på det Jesus talade om då han var ute och vandrade precis som vi. Om hur inte ens kungen i all sin ståtlighet var klädd som ängens liljor, trots att de inte ansträngde sig det minsta för att växa. Jesus uppmanar oss samtidigt till att inte vara bekymrade utan istället leva i tillit, att våga lita på att det finns någon som har en aldrig sinande omsorg om varenda människa och som vet precis vad vi behöver i rätt tid. Vårt gensvar får som Dag Hammarskjöld skrev bli att våga förlora kontrollen och leva ödmjuka och stolta i tro.
Landskapet där vi tar oss fram är varierande och kreativt. En dag ska vi ta oss upp för branta backar, ner i djupa dalar och sedan upp igen. Det är precis som livet självt. Ibland tornar bergen upp sig mitt framför oss, och det kan förutom mod krävas blod, svett och tårar för att våga påbörja vandringen uppåt. Vi pratar om det där med bergsbestigning i våra liv, hur vi kan lockas att gå runt berget eller spränga bort det. Men vågar vi oss inte upp missar vi hela utsikten, och går miste om perspektiven därifrån. Vi pratar om hur ovisst och läskigt det ibland kan vara, nästan lika läskigt som det som den sjätte stenen handlar om, att vara modig nog att älska andra. Trots att vi uppmanats att vandra för vår egen skull med tillit till att våra med-vandrare säger till om de behöver oss tycker jag mig se omsorgen i gruppen mest hela tiden. Respektfulla och varma blickar, utsträckta händer och lyssnande öron. Även om jag för ett par dagar inte ens kände mina medvandrare till namnen känner jag mig nu helt hemma, i spännvidden mellan talande tystnad och hjärtliga skratt. För några dagar har jag på något underligt vis glömt allt som existerar utanför vår gemenskap och hade jag fått välja hade jag stannat kvar här ytterligare en tid.
På den sista stenen står det “I din vind. I ditt ljus. Hur smått allt annat, hur små vi – och lyckliga i det som ensamt är stort”. När jag sitter på huk i skogen och trär söta blåbär på strå känner jag mig helt fridfull och påfylld. Jag tänker på att jag ibland säger att jag tycker att alla människor kontinuerligt borde gå i själavårdssamtal och att jag nog ska tillägga att alla också borde pilgrimsvandra. När strået är fyllt traskar jag vidare genom skogen och nynnar samtidigt på en lovsång som känns som skriven för stunden …
Gud hör min bön igen
Lär mig ödmjukhet
Så jag kan likna Dig
Ännu mer konkret
Guds Ande låt Ditt ljus
Få leda mig
Till ödmjukhetens väg
Ännu närmre dig
Gud du som älskar hjärtats brutenhet
Du är de svagas värn
Du tvättar trötta fötter
Du läker våra sår
I allt vill jag likna Dig Jesus
Låt ditt hjärta forma mitt
Du som är ödmjukhetens konung
Allt jag har är ditt
Hanna
[1]