Inför medverkan i ett program i Kanal 10, troligen i början av 2010-talet, förberedde
sig Carl-Henrik Karlsson för ett antal frågor som föräldrar kan möta eller bära. Följande är
hans reflektioner – inga slutgiltiga svar, men de kan vara en hjälp för det egna tankearbetet.
1. Många föräldrar är tveksamma till undervisningen i skolan, bland annat inom religion
och sexualkunskap. Är det bäst att låta barnen vara med eller inte vara med? Vilka
rättigheter har jag som förälder?
Här vill jag helt trycka på föräldrarnas rätt att välja vad barnen skall vara med på. Föräldrar
behöver få råg i ryggen att välja. Personligen tror jag inte på att beskydda, utan mer på att
utrusta. Om det är något olämpligt som sägs eller ges uttryck för, kan man ta vara på
tillfället och samtala om det. Det är ett sätt att rusta barnen så att de kan sortera på plats i
skolan. Ta vara på negativa tendenser i skolan till att samtala om det som är fel i samhället.
För våra barn och ungdomar kommer alltid att mötas av felaktigheter. Frågan är om de har
någon förälder som leder de vid handen igenom farornas dal. Beskyddande kan leda fel och
göra att barnen inte själva kan klara sig när de måste ta egna beslut. Men föräldrar skall veta
sin rätt och välja det de tror är rätt. Det är viktigt att se sina rättigheter och att man inte är
ensam. Barnen vistas i skolan, men är under vårt ansvar. De är inte uthyrda där vi har
lämnat ansvaret.
Vad gäller konkreta lagliga rättigheter, så är det nu med nya skollagen mycket svårt att få
befrielse från undervisningen i skolan. Troligen tillämpas det bara när det är väldigt tydligt
att eleven inte behöver undervisningen. Så här står det i skollagens 7 kapitel, paragraf 19: En
elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan får på begäran av elevens
vårdnadshavare befrias från skyldighet att delta i obligatoriska inslag i undervisningen om
det finns synnerliga skäl. Ett sådant beslut får endast avse enstaka tillfällen under ett läsår.
Rektorn beslutar om befrielse. Rektorn får inte uppdra åt någon annan att fatta sådana
beslut. Vill man överklaga gör man det i allmän förvaltningsdomstol. För min egen del menar
jag att vi inte skall skydda barnen från felaktigheter, men rusta de att möta dem. Men jag
försvarar rätten för föräldrar att göra det de tror är det bästa för sina barn.
2. Många är tveksamma eller avfärdande till evolutionsteorin. Kanske lärs den också ut i
motsats till Bibelns berättelse att det är Gud som skapat världen. Skall man låta barnen ta
emot den undervisningen ändå i skolan?
Jag tror det är viktigt att samtala med barnen och försöka lyssna in vad som sägs på
lektionerna. Samt att prata med lärare och rektor om det verkar vara en ensidig bild som
lärs ut.
Vad gäller evolutionsteorin är det onekligen så att lärare behöver förenkla. Det kan också
vara så att de inte alltid vet vad forskarna säger, utan utgår från läromaterialet. Detta kan
barnen behöva höra. Forskare har ofta en mer nyanserad bild än det som lärs ut i lägre
stadier. Det är naturligt, men är ändå något som man kan samtala med sina barn om. Det
utvecklar deras syn på kunskap och kunskapsförmedling, samt ger dem en kritisk hållning
vilket är positivt och önskvärt i högre utbildningsstadier. Personligen är jag öppen för att
Gud har använt evolutionen (jag följer här den mycket bibeltrogna biskop Bo Giertz) och jag
tror utan tvekan på Gud och Bibelns skapelseberättelse. Det viktiga är att föräldrar är
genomtänkta och vågar stå för det de tror på. Ge gärna barnen litteratur om de är
intresserade. Det finns för olika åldrar. Att en förälder vill att barnen avstår från dessa
lektioner kan det finnas olika anledningar till. En kan vara att man själv är osäker och inte
har bearbetat frågan. En annan att man är direkt avfärdande till evolutionsteorin och menar
att den är skadlig. En tredje kan vara att det är en friskola som på olika sätt ger signaler om
att evolutionsteorin är ovetenskaplig eller helt orimlig. I vilket fall som helst så tror jag inte
att det är ett gott alternativ att avstå från lektionerna. Barnen behöver möta andra
tankegångar – MEN lära sig att hantera de. Barn är smarta, men de behöver rustas genom
att ha trygga föräldrar. Gud som skapare behöver genomsyra barnaåren och även
fortsättningsvis. Det kan ske på olika sätt. Men det sker hemma. Det behöver även finnas en
bro av förståelse till det som lärs på skolan. Annars riskerar barnen att få två
verklighetsuppfattningar som de måste välja på, vilket riskerar att de får en felaktig syn på
Bibeln och kanske lämnar tron. Det tror jag inte är helt ovanligt. Vill vi verkligen ge
vägledning till våra barn i denna fråga – oavsett vad vi tror – tror jag det bästa är att vi själva
har reflekterat över frågan och fått en tillräckligt stabil grund. Det kan göra att hemmet kan
bli en trygg öppen reflektionsverkstad där barnet själv kan pröva alternativ. Om det inte
finns utrymme för den verkstaden i hemmet, riskerar den att byggas i skolan, i
kompisgänget eller i tidsandans rum. Det största problemet i denna fråga är kanske att
många föräldrar har en oreflekterad syn i dessa frågor, som man sedan ger i arv till sina
barn. Det bästa vi kan ge våra barn vad gäller denna fråga är att vi själva får en stabil
genomtänkt grund, alternativt att vi ger barnen öppenheten som gåva och förmedlar att vi
själva tycker att frågan är svår. Även det är att leda.
3. Idag kan familjer se ut på många olika sätt. Hur skall vi som föräldrar förmedla Guds
tanke med familjen?
Guds vision är kärnfamiljen, med en kvinna och en man som lever i livslång trohet till
varandra och som är öppna för livets gåva. Det är Guds tanke från skapelsen, inbyggt i
naturen och bekräftat i vår moral. Men vi vet att många barn inte växer upp så. Men
visionen får aldrig förändras. Den förs vidare genom att föräldrarna har de värderingarna
och gör vad de kan för att det skall fungera. Livet talar mer än orden. Detta även om man är
ensamstående – visionen kan ändå finnas där tydligt. Om man går igenom en skilsmässa kan
det bli ett redskap som förs över från generation till generation. Det viktiga är att vi idag
håller fast vid Guds vision – oavsett hur vår väg har sett ut. Det som blivit fel är en djup sorg.
Genom att erkänna det, inte bara med ord utan i våra liv, kan vi bryta linjen och undvika att
föra vidare det arvet.
Carl-Henrik Karlsson
[1]