Det är numera väldigt svårt att leva i Sverige utan ett personnummer eller motsvarande från Skatteverket. Det behövs för att kunna öppna ett bankkonto så att man kan ta emot lön och handla i affärerna. Den som har sitt namn upptecknat hos Skatteverket tänker kanske inte så mycket på det, men den som inte har det gör med säkerhet det. Att komma i kontakt med våra myndigheter bakom deras nästan ogenomträngliga murar av automatiska telefonsvarare med mera kan också många gånger kännas hopplöst. I Guds rike finns det faktiskt ett ännu tydligare ”innanför och utanför” än i Svea rike. Jesus uppmanar i evangeliet på den helige Mikaels dag sina lärjungar att framför allt glädja sig över att deras namn är upptecknade i himlen.
Jesus hade sänt ut sjuttio utvalda lärjungar på uppdrag. Gud använder sig av både människor och änglar i sin tjänst. De sjuttio sändes ut med orden: ”Gå ut! Se, jag sänder er som lamm in bland vargar.” Evangeliet berättar inte om lärjungarna bävade inför att gå ”som lamm in bland vargar”. Kanske var det lättnaden över att de kunde återvända oskadda från det farliga uppdraget, som gjorde de var så glada vid återkomsten till Jesus. Därtill hade de också varit framgångsrika. ”De sjuttio kom glada tillbaka och berättade: ’Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn.’” Det är då Jesus säger att de hellre skulle glädja sig över att deras namn var skrivna i himlen.
Dagens evangelium ger oss anledning att fråga oss själva vad vi gläder oss över? Gläder vi oss, som de flesta gör, mest över allt det goda i den här världen – dess mat och dryck, underhållning, nöjen och mycket annat? Om en kristen människas främsta glädjeämnen är desamma som världens människors glädjeämnen är det fara värt att hennes tro håller på att kvävas av världens lockelser. En kristen som i stället är hängiven i sin tjänst (det finns många tjänster och uppgifter i arbetet för Guds rike) och som också har blivit framgångsrik i sitt arbete, kan liksom de sjuttio utsända lärjungarna bli mycket glad över det. En Herrens tjänare kan ta framgången i arbetet för Guds rike som ett bevis för att man verkligen är en sann kristen, som har det rätt ställt med Gud. I detta ligger också en stor fara! Det är en försåtlig frestelse att börja upphöja sig själv – att kanske långsamt och omärkligt bli mer och mer uppblåst i sig själv. Högmodet var satans egen synd: ”Jag skall stiga upp till himlen, ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron.” (Jes 14:13) Mikaelsdagens bibelläsningar vittnar dock om hur satan blev utkastad/nerkastad från himlen. Så skall allt högmodigt tids nog ödmjukas, medan den ödmjuke tvärtom blir upphöjd.
I stället för att glädja oss åt eventuella framgångar i vår tjänst eller i vårt kristenliv, borde den kristnes allra största glädjeämne vara att han eller hon har sitt namn upptecknat i himlen. Någonting mer värdefullt än att ha sitt namn skrivet i Livets bok hos Gud i himlen kan ingen människa äga! I det registret kan ingen hackare göra dataintrång. Vi behöver bli så ödmjuka och små i oss själva, att vi inte längre litar till oss själva och våra egna framgångar och framsteg. Då återstår ingen annan möjlighet till frälsning än i kraft av Lammets blod, som renar från all synd. Genom dopet och tron på Jesus Kristus upptecknas våra namn i himlen. Då har vi det rätt ställt med Gud och kan vara trygga under alla omständigheter. Det är tryggt att tillhöra honom som har all makt i himlen och på jorden.
Det betyder ändå inte att en kristen människas vandring genom livet blir enkel och okomplicerad. Tvärtom vittnar Mikaelsdagens utvalda bibelläsningar om den strid en kristen har att vänta sig. Till de sjuttio utsända lärjungarna säger Jesus: ”jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde”. På vägen till himlen riskerade de alltså att möta både ormar, skorpioner och fiendens hela välde! Men samtidigt säger Jesus också till dem: ”Ingenting skall någonsin skada er.” De kunde vandra trygga genom en farlig värld. Så ser en kristen människas livsvillkor här i tiden ut.
Som kristen kan man förvåna sig över att Guds rikes fiender många gånger verkar vara nästan outtröttliga. Förklaringen är att den onde vet att hans tid är begränsad. Den är utmätt och rinner sakta men säkert ut liksom sanden i ett timglas. Därför är hans ursinniga raseri så stort. Den kristne behöver veta att hon står på den segrande sidan, men då gäller det att hålla fast vid Jesus och att inte låta någon ta min krona ifrån mig. De kristtrognas vapen är Lammets blod och vittnesbördets ord. I Lammets blod finns rening för alla våra synder. Med vittnesbördet om vår kristna tro inför en oförstående och hatisk värld kan vi besegra hela världen.
Vissa dagar upplever man kampen hårdare än andra dagar. Alla dagar – ljusa och mörka – får man som kristen glädja sig över att ens namn är skrivet i Livets bok hos Gud i himlen. Då kan man också få se fram emot att en gång stå i den vitklädda högtidsskaran – i den segrande församlingen i himlen. Där är inte längre någon strid, utan där skall det vara ljus och frid i evighet. Om jag vore där! Amen.
Anders Alapää
Nyhetsbrev
Få de senaste artiklarna i Kristen livsgrund till din mejlkorg utan kostnad en gång i månaden
Bilden till artikeln fångar in hela texten. Och kvar i mig dröjer orden “Om jag vore där!”