Fjärde söndagen efter trefaldighet. Text: Hes 18:30-32.

Milde Jesus, nådens källa, Du mitt liv, min salighet,
Låt i domen för mig gälla Din förtjänst och helighet.
(Svensk psalm 356:4)

”Jag skall döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud.” Så börjar denna söndags gammaltestamentliga läsning. Gud är den som dömer. Vi människor är inte satta att döma varandra. När Gud går till rätta med oss står det klart att våra liv inte håller måttet. Vi lever inte i fullkomlig kärlek till honom, som har skapat oss och givit oss livet, och till varandra. Vi ser flisan i vår broders öga, men inte bjälken i vårt eget. Därför säger Herren till oss: ”Vänd om!” Den maningen ljuder både i det Gamla och i det Nya förbundets skrifter. ”Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall.” När du hör den uppmaningen kanske du tänker att så illa är det väl ändå inte. Någon brottsling kan jag inte beskyllas för att vara. Och i människors ögon är det kanske sant. Om du skulle ställas inför den jordiska rättvisan skulle du förmodligen gå fri, åtminstone vad gäller sådant som vi människor ser som allvarliga överträdelser. De flesta av oss låter inte impulserna ta överhanden på det sättet att vi tar livet av någon bara för att vi har tänkt tanken. Men i Guds ögon är också hårda ord brott mot femte budet, ”Du skall inte dräpa”. Tankarna räknas inte bara när det gäller goda gärningar utan också när det gäller onda.

”Sluta upp med alla era brott mot mig”, säger Herren. Då kanske du tänker att de onda tankarna och de hårda orden har jag inte riktat mot Gud utan mot mina medmänniskor. Men kärleken till Gud och den till nästan hänger samman. Kung David uttrycker den insikten i den femtioförsta psalmen i Psaltaren när han säger: ”Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon.” Han hade begått äktenskapsbrott med Batseba och sänt hennes man i döden, men djupast sett var det just mot Gud, sin Skapare, han hade syndat. Allt det vi gör mot våra skapade medvarelser, såväl människor som djur, och mot den övriga skapelsen, alla de handlingar som strider mot Guds instruktioner till oss, de som är nedskrivna i alla människors hjärtan och som vi kallar den naturliga lagen, allt det är riktat mot honom som har skapat oss och givit oss livet för att vi skall höra samman med honom.

Döm mitt hjärta här i tiden, Innan världen döms av dig,
Och när tiden är förliden, I ditt domslut fria mig.
(Svensk psalm 356:5)

Våra första föräldrar vände Gud ryggen och alltsedan dess är vi människor präglade av detta ursprungliga avfall från Skaparen. Vi är benägna till det onda och oförmögna till det goda. På egen hand kan vi inte bryta oss ut ur detta destruktiva livsmönster. I läsningen uppmanas vi likafullt: ”Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Hur skall vi då kunna göra det? Jo, vi får som David i den redan citerade psalmen göra det till en bön: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din Helige Ande.” Det vi själva inte förmår det gör Gud med oss genom sin Helige Ande. ”Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud.” Men syndens lön är döden. Hur skall vi kunna undfly den? Ja, den kroppsliga döden finns kvar så länge världen står, men den andliga och den eviga döden kan vi undslippa för Jesu skull. Han led själv den död som är syndens lön, trots att han inget ont hade gjort. Han led den i vårt ställe. Därmed besegrades döden. Den har ingen makt över den som hör honom till.

På tredje dagen uppstod han från de döda och manifesterade denna sin seger över döden. Den segern får vi del av om vi följer honom. ”Vänd om, så får ni leva.” Så avslutas det stycke ur Hesekiels bok som vi läser på söndag. Det löftet hänger samman med det frälsningsverk som Gud utförde genom sin Son Jesus Kristus och som hela Gamla Testamentet pekar fram emot, ända sedan den första evangelieförkunnelsen på syndafallets dag om kvinnans säd som skulle trampa sönder ormens huvud. Fadern har överlåtit domen åt Sonen. I den kristna församlingen är vi kallade att varna och förmana varandra, både med Bibelns ord och med egna som står i överensstämmelse därmed, men vi är inte satta att döma varandra. Vi är kallade att rannsaka oss själva, men vi får överlåta domen åt Gud. Vi får be med David i avslutningen på Psaltaren 139: ”Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen” och med Lasse Lucidor:

Döden skrämmer mig ej mera, Ty dess udd bröt Kristus av.
Gud lät Sonen triumfera Över synd och död och grav.
Domen fruktar jag väl stort, Eftersom jag illa gjort,
Men den trösten jag ej glömmer Att min broder Jesus dömer.
(Svensk psalm 620:6)

Fredrik Fernbom