Israels folk befinner sig i exil i Babylonien. De har tappat hoppet. Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slut med oss (Hes 37:11). Det var så de upplevde det. De hade tappat tron. De var andligt döda. De var som förtorkade ben – inget kvar. Det är det som Hesekiel får se av Herren i kapitel 37. Herrens hand för Hesekiel till en dal som är full av förtorkade ben. Herren frågar Hesekiel om benen kan få liv igen – något som egentligen borde vara omöjligt. Hesekiel svarar att ”Herre, du vet”. Herren säger åt Hesekiel att profetera över benen. När han gör det hörs ett rassel och han får se hur ben fogas ihop till ben, hur det kommer senor och kött och hud. Men ännu saknas anden. Det är livlöst.

Det är ett skapelseunder som sker. Precis som Gud skapade Adam av stoft och sedan blåste in livsande och människan blev en levande varelse. Nu sker samma sak här, fast med den skillnaden att det i skapelsen (1 Mos 1–2) handlade om naturligt liv och livsande – att bli en levande varelse. Här handlar det om andligt liv och Herrens Ande. Hesekiel ska profetera igen och denna gång till Anden: Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren, HERREN: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv (Hes 37:9). Vad händer? Jo Anden kommer in i dem, de får liv, de reser sig upp på sina fötter, en mycket stor skara. Sen berättar Herren att dessa ben är Israels hus och att det är de som säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slut med oss (Hes 37:11). Israels folk i Babylonien får här ett löfte om återupprättelse som Guds folk i det heliga landet.

Se, jag skall öppna era gravar och låta er, mitt folk, komma upp ur era gravar och låta er komma till Israels land. 13 Ni skall inse att jag är HERREN, när jag öppnar era gravar och för er, mitt folk, upp ur dem. 14 Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land (Hes 37:12–14). Bildspråket anspelar på och förutsätter den kroppsliga uppståndelsen. Det används här som bild för Israels återupprättande, deras frälsning. Återkommande i texten är detta med Herrens ord. Profetera och säg, tala Herrens ord – och det sker. Gud ord är sant, alltihop, det är verksamt och kraftfullt – det utför det som det talar om och lovar. Vi glömmer lätt bort vem det är som gör att något faktiskt sker. Det är Herren som har sagt det. Det är han som har gjort det och det är han som gör det. Vi måste erkänna att vi titt som tätt börjar tänka som resten av samhället med en världsbild som inte rymmer Gud och hans handlande. Vi räknar inte med Gud och hans suveränitet. Vi börjar tänka att det är ute med oss. Vi behöver påminna oss om att det är Kristus som bygger sin kyrka och församling genom sitt heliga ord och sina sakrament. När han bestraffar och förlåter genom sina medel, då delar han ut sin helige Ande, då skapar han tro. Herrens Ande skapar hopp om frälsning genom sitt ord. Ja han ger oss frälsningen och frälser oss genom ordet. Gud har kallat sitt ord över oss i dopet. Där har han gett dig sin Ande. Där och då fick dina förtorkade ben liv. Du blev en del av Gud folk, du fick del av förbunden och dess löften. Du fick hopp om frälsningen, frälsningsvisshet, du fick ta emot frälsningen, ja Kristus själv. Detta är ett fast hopp och värt att lita på. Och detta är något som du varje dag får leva av.

På samma sätt som Israel frälstes genom ett nytt exodus från exilen i Babylonien, så har Herren räddat oss genom ett exodus från vår exil i mörkret och den ondes våld, då vi var andligt döda. Herren gör oss andligt levande, precis som Israel folk. Genom sitt ord ger han oss hopp om syndernas förlåtelse. Guds ord verkar det som det säger. Vi kan lita på det. Det är så, det blir så. Gud har inte bara lovat de sina frälsning på den yttersta dagen. Han har lovat oss syndernas förlåtelse här och nu. Synd är alltid fel. Den är aldrig ok. Men just därför ger Jesus sin nåd och förlåtelse varje dag för han vet att vi behöver den och utan den kan vi inte bestå. Vi behöver Jesu förlåtelse. Den behöver vi leva av varje dag, för att en dag vi ska få gå in i det eviga livet. Det ger oss hopp redan här och nu – ett hopp som håller ända in i evigheten.

Jonatan Ådahl
Präst och lektor i Gamla testamentet och hebreiska på Församlingsfakulteten i Göteborg