Vi har valt att dela vår familj med fler barn som under en period i livet behöver en trygg fast punkt. Jag och min man hade redan innan vi gifte oss en stark önskan om att ta emot flera barn. Skulle vi inte kunna få egna skulle alternativet adoption inte vara främmande. Men nu fick vi gåvan att ta emot två biologiska döttrar.
Men redan innan jag blev gravid träffade vi socialtjänsten i Sundsvall där vi då bodde och vi började på deras familjehemsutbildning, som man måste gå innan man tar emot ett familjehemsplacerat barn.
Redan under andra utbildningshelgen hade jag börjat må illa och upptäckte till vår stora lycka att vi väntade barn.
Längtan efter att kunna hjälpa andra barn som behöver en familj fanns kvar medan våra egna döttrar var små men vi kände att de skulle få bli lite större innan vi öppnade vår familj för fler barn. Så när de var sex och åtta år kände vi oss redo att säga ja till att bli fler i familjen. Året innan gick vi utbildningen ”Ett hem att växa i” hos socialtjänsten i Kungälv. Kort därefter fick vi förfrågan om att ta emot en liten kille på 4,5 år och vi var väldigt förväntansfulla på vad detta skulle innebära. Han charmade oss direkt och han blev som en extralillebror i familjen. Men det var inte alltid lätt. Att ta emot ett barn som man inte vet så mycket om och inte vad det har med sig i bagaget är en resa som innehåller både stor glädje men också ofta en ganska svår kamp. Vi fick vara hans extrafamilj under två år. Förra julen ringde han på julafton och det var helt klart min bästa julklapp. Sedan har tiden gått och vi är inne på vår fjärde placering. Den här gången sa vi för första gången ja till ett syskonpar så just ni har vi fyra tjejer i familjen (fem med mig). Varför gör vi nu detta? Både jag och min man älskar barn och min man är själv adopterad och tacksam att han fått växa upp i en kärleksfull kristen familj. Våra egna tjejer är väldigt barnkära och för oss är detta bland annat ett sätt att leva vår tro. Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, ska ni också göra för dem. Skulle det hända mig och min man något som gjorde att vi inte skulle ha möjlighet att ta hand om våra döttrar skulle vi önska att någon kristen familj skulle vilja öppna sin familj för dem. Jesus säger också: “Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta … har ni gjort mot mig.”
Vi tror att Herren just nu vill använda vår familj för att hjälpa några av alla dessa tusentals barn som idag väntar på en extrafamilj. Anledningen till att barn blir placerade kan vara många. Det kan bland annat bero på psykisk ohälsa, missbruk av olika slag, kriminalitet eller omsorgssvikt. Ibland behöver barnet bara vara placerad under några månader, ibland några år och ibland tills det blir vuxet. Att inte veta hur länge man ska ta hand om ett barn kan ofta kännas svårt som familjehem. Om man till exempel planerar en utlandsresa ett halvår senare vet man ofta inte hur många biljetter man ska boka.
När man tar emot ett barn inkluderar det oftast också en ganska utsatt förälder som tycker att det känns jättetufft att inte kunna ta hand om sitt barn. Till detta tillhör också umgängen med bioförälder och många möten på både socialtjänsten och andra instanser i samhället. Vi har haft uppdrag både direkt från kommunen men också genom en privat organisation. Den privata organisationen valde vi för att kunna få ett bra stöd och handledning och tillgång till våra konsulenter även när vi behöver hjälp utanför kontorstid.
Våra egna döttrar vet att barnen inte kommer bo här för alltid och det har ibland varit väldigt tufft eftersom man oftast fäster sig väldigt mycket vid dem. Vi har gråtit många tårar tillsammans men också skrattat och känt en enormt stor kärlek till de barn som vi fått som gåva att ta hand om under en tid. Skulle du som läst ända hit känna dig nyfiken på att kanske också öppna din familj för ett barn som behöver hjälp får du gärna höra av dig till mig så kan jag berätta mer. Vill man göra något men inte känner sig redo för ett barn på heltid kan man välja att först bli kontaktfamilj. Då tar man emot ett barn till exempel en helg i månaden.
Ulrika Algesund
diakon i Solberga pastorat
[1]