”April är grymmast av månader” diktade TS Eliot i ”Det öde landet” (1922, övers. Katrin Boye 1935). Och denna aprilmånad bär sannerligen syn för sägen. Vintern har varit snöfattig, med återkommande töväder och regn vilket är ett otyg för allt levande, som en lång utdragen grym aprilmånad från jul till påsk. Inte minst renskötarna har haft ett jobbigt år. Nyheterna har också varit deprimerande. Krig och terror, missväxt och inflation. Gamla allianser kastas överbord och autokrater vänslas med varandra. Unga människor tappar framtidstron eller tror sig bli lyckliga om de blir rika på aktieklipp.

Just nu är det nationella prov i engelska 6, focus speaking, om att ta risker. Eleverna kommer ofta in på att vi är mer medvetna om risker numera, till exempel genom medierna, men att våra liv här och nu ändå är mycket säkrare än förut. I gruvarbete är det exempelvis alltid riskfyllt men numera finns säkerhetsutrustning och rutiner som gör jobbet betydligt säkrare än på den tiden när kolgruvearbetare använde sig av kanariefåglar för att veta att ta sig ut innan kolmonoxidförgiftningen tog även deras liv.

I elevernas samtal kommer också fram att de uppskattar att människor tagit risker för att exempelvis göra samhället mer jämlikt mellan män och kvinnor. Det var två pojkar som tog upp den tråden. Två flickor talade om hur de franska och amerikanska revolutionerna har betytt mycket för att vi idag i Sverige har demokrati. De tog också upp krigets risker att mista livet för något viktigt som människovärdet, men att inte alltid vara medveten om risken. Samtalet fick mig att tänka på TS Eliots berömda dikt ”Det öde landet” som bland mycket annat är en reaktion på första världskriget, det som ledde unga människor i döden utan att de riktigt hade koll på varför de stred. Tidsandan bara var sådan just då. Många av de unga männen marscherade sjungande i stolt glädje ut i kriget. Dessa ungdomar tog stora risker, men var omedvetna om hur stora och varför.

TS Eliots dikt tar dock inte bara upp de som tog riskerna: soldaterna som inte kom hem igen: ”vem kunde trott att döden gjort till stoft så många”, utan också de som kom tillbaka som vrakspillror: ”När Lils man var på väg från fronten, då sa jag – / jag sjöng ut som det var och sa till henne, jag, / DET ÄR STÄNGNINGSDAGS NU SLÄCKER VI”. Han uppmärksammar också de som hemma väntade på besked om någon försvunnen anhörig vid fronten: ”Och vi ska spela ett parti schack, / trycka händerna mot ögon som inte kan slutas / och vänta att det skall knacka på dörren.”

Jo, det finns många kloka ungdomar som liksom dessa elever kan diskutera de stora existentiella frågorna på engelska. Och de har så rätt: så här under påsktiden går det inte att bortse från alla risktagare som gått före oss. Inte minst de första kristnas mod har i grunden omformat hela världens historia och sociala mönster. Tom Hollands bok Dominion – the making of the western mind (2019) har fått välförtjänt stor spridning och inflytande. Där beskriver han hur kristendomen har format det västerländska tänkandet så grundläggande att inte ens den mest rabiata ateist, om hen förstår det eller ej, i djupaste mening tänker kristet.

Tom Hollands teorier stämmer in på detta delprov. Det eleverna uttrycker är ju verkligen en kristen etik: demokrati och lika villkor för alla är något fundamentalt gott. De tycker inte att allt flyter. De inser att det finns gott och ont, rätt och fel som gäller lika för alla. Det finns bättre sätt att organisera samhällen och avsevärt sämre än det vi nu i västvärlden lever i. Det är bra att via skattsedeln finansiera vård för alla även om det också är bra att ta ansvar för onödigt risktagande på så vis att man betalar för en helikoptertransport om man inte ids klättra ner samma väg som man kom upp på bergstoppen.

Kristen etik är det Jesus lärde oss när han tog den stora risken att lämna Himlens härlighet för att födas i en fattig familj bosatt i Nasaret i en avkrok av det våldsamma, ständigt expanderande, romerska imperiet. Roms imperium föll ihop när slavsamhälle och patriciervälde tappade hela sin charm då kristendomens propsande på barmhärtighet och jämlikhet vann insteg. Har alla lika värde inför Gud och Guds domstol finns ingen gräddfil för rika och i den domstolen går det varken att köpa domare eller advokat för att säkra ett frikännande. I ett sådant rättssystem är slaveri inte lönsamt.

Den globala kristendomen ändrade inte bara pjäsernas positioner på schackbrädet, den bytte ut själva spelet. Holland uttrycker det: ”We stand at the end-point of an extraordinary transformation in the understanding of what it is to be human”. När bondeoffer varit vardagsmat för att rädda kungen var det nu kungen som offrades för alla de andra. Gud själv tog risken att födas, leva och dö på helt egen risk för att älska skapelsen tillbaka till sig själv. Att leva efter Kristus är att leva på en återlöst planet där varje dålig nyhet upplevs som dålig just för att vi har en kristen etik att jämföra med. Det kan vara svårt för oss att förstå att för en romare före Kristus var en slavs död inget att reflektera över. Ingen skrev heller dikter om soldater som dog i leriga skyttegravar, det var bara vinnarna som besjöngs. Att elever utan patriciersläkt skulle läsa TS Eliot i skolan vore otänkbart utan Kristus. Hela vår kultur vore otänkbar. TS Eliots dikt vore otänkbar utan Kristus.

Före Kristus var det den starkares rätt som gällde. Och denna rätt gällde dessutom olika för alla. ”Quod licet Iovis , non licet bovis” (Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen) var inte bara ett talesätt, utan beskrev de spelregler som gällde i alla livets skiften. Från vaggan till graven bestämde din klasstillhörighet och etnicitet allt och inom dessa kategorier rådde helt olika villkor för kvinnor och män. Om starke Adolf råkade vara slav hade han ändå inte mer rätt än en klen patricierson. På samma sätt spelade det ingen roll om en kvinna var ett geni och hennes man hade världens lägsta intelligenskvot, hans ord skulle ändå alltid väga tyngre än hennes i juridiken.

Föddes du med downs syndrom i Romarriket, levde du inte många timmar. Slavar föddes i helt andra förhållanden än patricierbarnen och när de dog begravdes de som åsnor i massgravar, medan patricierna fick ståtliga gravmonument. En frigiven slav kunde få en byst av sig själv på sin grav, medan de fria kunde få en relief i helfigur. Inte ens döden var jämlik. Men så kom Jesus och slet schackbrädet ur dödens hand. ”Du död var är din seger?” kan vi jubla med Paulus ord.

TS Eliot jublar verkligen inte i ”Det öde landet” men det är helt riskfritt att påpeka att han målar en vacker bild av Emmausvandrarna som i sin förtvivlan får sällskap av den uppståndne:

Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden
Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans
men när jag ser upp längs den vita vägen
är det alltid en till som går bredvid dig
glider fram i en brun kåpa med huva
jag vet inte om det är man eller kvinna
– men vem är det på din andra sida?”

Alma-Lena Andersson