“Vår blick mot helga berget går”, sjunger vi i psalm 165. Det är något särskilt med berg i det andliga livet. Bergen som på något särskilt sätt kan bli platser för möten med Gud och Hans helighet.
För ungefär femton år sedan hade jag förmånen att få besöka Patmos – ön, som präglas av ett stort berg, där Johannes, när han satt fängslad i en grotta (nu gjord till kyrka), fick ta emot den uppenbarelse som vi kan läsa i Uppenbarelseboken. När vi kom med båten in mot ön låg över bergets topp ett moln och inte bara jag erfor att det var något särskilt med den här platsen. Det var påtagligt att det var en plats som på ett särskilt sätt var rörd av Guds helighet och närvaro. En plats där Gud satt sin fot – och det låg ännu kvar i luften.
När jag sedan för några år sedan fjällvandrade för första gången kom bergen på nytt att tala till mig. Kommen upp över trädgränsen – med det böljande fjällandskapet i Härjedalen – blev Guds storhet så stark för mig. Men också min litenhet i detta. Vidderna, bergen, himlen – Guds fingrars verk – kom att tala om honom och bli till ett möte.
I kyrkans historia och traditioner har bergen också haft sin framträdande roll. Tänk bara på Tempelberget i Jerusalem och det heliga berget Athos i ortodox tradition till exempel. För att inte tala om bergen i Guds ords berättelser. Det är något särskilt med berg och Gud.
Påfallande ofta blir bergen platser där Gud på ett särskilt sätt får tala – och Guds helighet på ett särskilt sätt beröra.
Det är till Sinai berg Mose får i uppgift att föra folket – för att där fira gudstjänst. Det är på samma berg som Mose sedan får möta Gud och ta emot Guds bud på stentavlorna – ett möte som gjorde ett sådant avtryck att Mose sedan tvangs dölja sitt ansikte.
Och det är upp på ett annat berg – enligt traditionen berget Tabor en mil öster om Nasaret i Galiléen – som Jesus tar med sig tre av lärjungarna för att där – i sällskap med både Mose och Elia – låta sin helighet skina igenom inför lärjungarnas förskräckta ansikten.
Vad är det för speciellt med berg som ger förutsättningar för möten med Gud?
Jag tror det finns flera skäl, men jag vill särskilt peka på två. Bergen är för det första platser som kan öppna perspektiv och ge klarhet – som likt för mig på fjällvandringen både kan tala om Guds storhet, makt och godhet, och om vår litenhet och otillräcklighet. De hjälper därför oss till ödmjukhet och öppenhet för Gud i vår annars ofta så självcenterade tillvaro. Men det är också och för det andra platser som kan ge oss ostörd avskildhet. Det är sällan världens brus når bergens höjder. Bergen är därför platser där umgänget med Gud på ett särskilt sätt kan få plats och fokus en bit bort ifrån allt som annars ständigt försöker erövra vår uppmärksamhet.
Vi kan inte alla ständigt ta oss till de fysiska bergen. Det är få av oss förunnat. Därför får vi andra skapa våra egna platser och stunder av bergstillvaro där vi är. Platser och omständigheter där Guds storhet och godhet får träda fram, där vi kan nöja oss med vår litenhet och otillräcklighet – just därför att Gud är så stor, mäktig och god. Platser och omständigheter där mötet med Gud kan få vårt odelade fokus, borta från allt annat som vill fånga oss och dra oss med.
Bara du vet hur ditt berg kan se ut. Men låt oss se – det viktiga är inte berget som sådant, utan mötet med Gud. Umgänget med Honom och tilliten till honom som föds därur. När våra perspektiv blivit rättvända och vår blick klarnat. Då träder bara han fram – i sin härlighetsglans. Våra liv blir rättvända och vi kan återspegla något av honom till dem vi möter. Helgade av Guds närhet – mötet med den helige själv.
Marcus Stille
0 kommentarer