Insikten om mitt totala beroende av Gud … Aldrig förr har den varit så påtaglig för mej som denna höst. Den kom med ansvaret för det lilla liv vi kom hem med från BB.
Vårt första barn, en pigg liten grabb, föddes på beräknat födelsedatum i mitten av september. Han var mer lång än tung, men enligt tillväxtkurvorna en helt normal bebis. Ändå tyckte vi att han var otroligt liten, han såg så späd och skör ut. Nu har han lagt på sej ett par kilo och vuxit en knapp decimeter till, men förkylningen han just kämpat sej igenom gjorde att vi på nytt såg vår numera “stora” pojk som hemskt liten och ynklig.
Under de veckor som vi fått spendera med detta lilla underverk har jag många gånger slagits av hur han påminner oss om vårt barnaskap hos Gud. Inte en enda gång har han behövt vänta särskilt många minuter på mat, ändå kan han bli både arg och näst intill ifrån sej om han inte direkt får det han vill ha. Ibland frågar jag honom om han ännu inte lärt sej att jag räddar honom från hungern så fort jag bara kan. Är det kanske så Gud upplever mej när jag inte har tillit till att han vill mej väl? När jag otålig ifrågasätter om han hör mina böner och han tålmodigt påminner mej om att han gång på gång varit och är både trofast och alltigenom god.
Lite på samma spår vill vi vårt barn enbart väl. Profeten Jesaja säger “Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sin livsfrukt? Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig”. Ibland när jag sitter med mitt lilla knyte i famnen rullar tårar nedför mina kinder bara för att jag älskar honom så innerligt. Då tänker jag på att Guds kärlek är oändligt mycket större till sina barn än vad som någonsin kan rymmas i mitt moderskap. Det är hisnande.
Men det är inte bara föräldraskapet som påminner mej om mitt förhållande till min himmelske fader, också barnet utmanar mej i min gudsrelation. Han är lite som Maria i systerduon från Betania. Får han bara vara nära mej så är han tillfreds och trygg, ja rentav nöjd. Är det likadant för mej i min gudsrelation? Räcker det för mej att vara nära Jesus eller lockas jag att jaga efter annat som i evighetsperspektivet är helt oviktigt? Oavsett påminns jag om varifrån det är jag får det jag faktiskt behöver, för trots att en långpromenad en solig novemberdag kan tyckas vara det som ger liv och glädje, så är det hos Jesus min sanna och varaktiga tillfredsställelse finns. Dessutom är jag faktiskt så fullständigt beroende av att Gud förser mej med det jag behöver som barnet är av sina föräldrar. Ett litet barn skulle inte överleva många dygn utan de vuxnas omsorg. På samma vis kan jag av egen kraft inte uppbåda en enda sekunds liv, varenda dag jag får är en gåva av Gud, så totalt är mitt beroende.
Vidare finns det en sådan befrielse i hur ett spädbarn lever sina dagar. Det enda mitt barn hittills producerar och presterar är avfall i form av tunga blöjor. Ändå så verkar han lita på att jag inte tappar honom i backen, glömmer honom i bilen eller struntar i den där maten trots att den ibland dröjer något. Nu förstår jag ju att han inte kan tänka så konkret än, men någon skam tycks det ännu inte finnas i den lilla kroppen. Han skriker av trötthet och jollrar av lycka. Tänk om jag i mitt barnaskap hos Gud kunde få vara så fri! Så skönt det vore att vara så trygg i att jag i mitt varande och utan mitt görande alltid är välkommen hos Gud, jag behöver inte prestera något alls för att han ska vara villig att ta hand om mej.
Till sist vill jag dra en parallell till Guds glädje över sina barn. Förmodligen är det en och annan som läser denna text som redan gjort samma upptäckt som jag. I så fall känner ni säkert igen hur trött och sliten man som förälder kan känna sej, ja rentav uppgiven vissa stunder. Då kan det hända att det lilla livet fyrar av ett stort leende, och plötsligt är allt det där jobbiga som bortglömt. Hjärtat fylls av varma känslor och man känner att man kan göra vad som helst för sitt barn. Tänk att Gud är så glad i oss! Det har jag ofta svårt att begripa, men jag försöker vila i att det är sant. I Sefanja står det “Herren, din Gud bor i dej, en hjälte som frälsar. Han gläder sej över dej med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dej med jubel”. Även om det är skrivet till Jerusalem hade det lika gärna kunnat vara skrivet direkt till var och en av oss, för så stor är Guds kärlek till oss! Precis som en nybliven förälder gläder sej över sitt barn, så gläder sej Gud över dej, ja han till och med fröjdas över dej.
Det finns säkert många fler liknelser att lyfta fram, men det har blivit dags att sätta punkt för dagen. Sen söndagen i januari då vi fick veta att vi väntade barn har jag varje kväll bett aftonbön tillsammans med vår son, det mesta av tiden med en växande mage men ändå tillsammans. Ikväll ska vi be för dej som läser detta, och för ditt barnaskap hos Gud. Må Gud välsigna dej och för varje dag visa dej mer och mer av sin kärlek till just dej!
Hanna
0 kommentarer