Denna sommar har varit en valpsommar. Valptider gör att jag påminns om att det finns många likheter mellan hundar och människor i hur vi uppför oss i sociala sammanhang. En trygg valp beter sig vänligt och gladlynt, medan en otrygg valp, som inte i god tid får hjälp med sina rädslor, ofta växer upp till en livsfarlig hund. Livsfarliga hundar är det som Cesar ”Mannen som kunde tala med hundar” Millan har specialiserat sig på. Han menar själv att med ”red zone”-hundar finns inget val: ”Man kan inte vara Moder Teresa med dessa hundar, du måste vara en Fidel Castro.”
Där gjorde Cesar Millan sig skyldig till en omedveten katakres. Precis som ”red zone”-hundar finns det ”red zone”-människor. Castro tillhörde nog dem. Den lynnige och oberäknelige Castro ställd mot den trygga och stabila auktoritet som Moder Teresa alltid utstrålade, accentuerar Castros osäkerhet. Det är den lugna säkerheten som Moder Teresa utstrålade som gör hundar trygga. När jag ser Cesar Millan lyckas trygga en farlig hund i TV är det absolut inte en lynnig despot lik Castro jag ser, utan en tålmodig ledare för Barmhärtighetssystrar i världens slumområden.
Moder Teresas fasta tro och förvissning om att utföra Guds gärningar tror jag var en hemlighet till att denna lilla tunna kvinna hade en sådan självklar auktoritet. Medan Castro, 191 cm lång, behövde en armé, rymningssäkra fängelser och repressiva lagar för att hålla ordning på folk räckte Moder Teresas skarpa blick och stillsamma röst för att hon skulle få världsledares uppmärksamhet. Cesar Millans metafor hade därför varit perfekt om han vänt på rollerna så att det var Moder Teresa som var exempel på hur man tar sig an otrygga och potentiellt livsfarliga djur och Fidel Castro som i sin våldsamma ledarstil skapar mördarhundar.
I Sommar i P1 lyssnade jag på religionshistorikern David Thurfjell. Han gjorde samma felslut som Cesar Millan: Thurfjell menade på fullaste allvar att en ”tvärsäker” tro skapar farliga människor som med våld får för sig att omvända världen till att leva efter sina egna doktriner. De finaste människorna, som han tycker (misstänkt lika Thurfjell själv), är inte säkra på sin tro eller Guds existens. De osäkra troende är, enligt Thurfjell, föredömen i att hänsynsfullt jobba för det goda utan att påtvinga andra sin osäkra livsåskådning. Thurfjell har rätt om det värdefulla bidrag många som tjänar i det tysta i vård, skola, omsorg och kyrka ger, men så totalt fel om ”tvärsäkerhet”. Det är inte de som har frälsningsvisshet som är de farliga. Det är, som i hundvärlden, de osäkra.
För att använda en RKF närliggande liknelse; jämför en folkskollärare i mängden med en osäker ledare, till exempel Lina Hjort med Vladimir Putin. Vid förra sekelskiftet bodde Lina Hjort ensam i skolhuset i Kurravaara, högg ved till dess uppvärmning och tog strider med trilskna föräldrar som inte tyckte barnen kunde avvaras på gården för onyttigheter som läsning och räkning. Hon värjde sig mot en burdus och trägen friare, kallad ”björnen”. På lördag eftermiddag vilade hon genom att skida eller gå till Kiruna för att av restvirke och vrakgods bygga hus med hjälp av egenrätad spik under helgerna. Hon var också en ledande medlem i Baptistförsamlingen i gruvstaden med allt vad det innebar. Hon var alltså en tvärsäker kristen. I hennes skola och hennes, med tiden stora, hus behövde dock ingen vara rädd.
Om vi jämför henne med Vladimir Putin ser vi någon som började sin karriär i det fruktade KGB. Liten till växten tränade han hårt för att bli stark och kunna försvara sig som den råtta han återkommer till i sin självbiografi. Denna råtta blev injagad i ett hörn av Putin, vände sig plötsligt med stor aggressivitet mot Putin och lyckades ta sig därifrån. Den vettskrämda råttan blev livsfarlig, inte på grund av sin känsla av säkerhet utan pga motsatsen. När man idag ser Putin sitta i kortändan av ett gigantiskt långbord förstår man att han ännu identifierar sig med den där råttan som i sin skräck blev livsfarlig. Putin är visserligen döpt i ortodoxa kyrkan men tron verkar knappast grundmurad. Den har han bara som påtryckningsmedel på det ryska folket och för att få patriarken Kirill att spela med i sitt maktspel. Någon ”tvärsäker” frälsningsvisshet vittnar varken Putin eller hans leverne om.
Jag är tvärsäker på att den ängslige Putin är den mest farliga för mänskligheten medan horderna av folkskollärare med sin tvärsäkra tro på kristendomen och sitt viktiga uppdrag gjort världen till en bättre plats för både Thurfjell och oss andra. Detta uttrycker Göran Greider så här:
Jag borde varit
en skollärare
i en by
för mansåldrar sedan.
Sträng i ansiktet skulle jag ha varit,
sträng med alfabetet och ungarnas handstil
men aldrig, aldrig
lyft min hand
och ungarna skulle ha vetat det –
(Ur “Världen efter kommunismen – Dikter” av Göran Greider, utgiven av Albert Bonniers förlag år 2000)
Alma-Lena Andersson
0 kommentarer