Artikeln publicerades i Kristen Livsgrund nr 1, 2022

I familjen, samhället, skolan och i kyrkan behöver vi alla tala om – och agera som personer, olika sammanslutningar och såsom svensk nation emot – den fruktansvärda händelseutvecklingen som regimen i Ryssland skapat för det ukrainska folket.

Läget i Europa är det allvarligaste för de flesta av oss i vår livstid, den framtida händelseutvecklingen så oförutsägbar att vi aldrig varit så nära ett tredje världskrig i Europa. För egen del har jag sedan mycket lång tid följt utvecklingen i Östeuropa, inte minst efter att åren 1999-2004 verkat som ledamot i Europaparlamentets delegation för Ukraina, Vitryssland (numera Belarus) och Moldavien, därav halva den tiden som dess delegationens vice ordförande.

Totalt sex gånger kom jag att besöka de aktuella länderna, därav två gånger i egenskap som valobservatör i Ukraina och vid lika många tillfällen i Belarus. Höga politiker och tjänstemän, men också vanliga medborgare, fick vi träffa i två väldigt olika länder: Diktaturens Belarus under Aleksandr Lukasjenko, en restprodukt av ett övervintrat och fruset sovjetsystem med Lenin-byst i huvudstaden Minsk utanför säkerhetspolisen KGB:s kontor. Ett demokratiskt, men splittrat och korrupt, Ukraina, fyllt av stor och innerlig längtan hos befolkningen i landets västra delar att få utvecklas i västeuropeisk frihetlig och rättsstatlig riktning. Tillika ett i stora stycken varmt religiöst folk.

Starka upplevelser bakom järnridån

Att jag engagerade mig överhuvudtaget i att försöka ta ett samhällsansvar även genom politiskt engagemang, och ställa mig till förfogande för medborgarna att försöka tjäna dem i rollen som förtroende- och folkvald, beror just på starka upplever från resor under 1980-talet bakom järnridån, hur länder ockuperats av ryskdominerade Sovjetunionen, mötet med människors ofrihet i dessa diktaturer och fått se följderna av kommunistsystemet.

Särskilt starka är minnen ännu längre tillbaka från möten med otaliga kristna i främst Polen och det forna Östtyskland/DDR, men även i de då ockuperade baltiska staterna och Armenien. Likaså att fått fira gudstjänst i en baptistkyrka och i ortodoxa kyrkor i centrala Moskva sommaren 1985 eller möten med judiska ungdomar utanför synagogan i samma stad.

De äldre kvinnorna dominerade där i baptistkyrkan, vilket gjorde att de sovjetkommunistiska säkerhets-poliserna, män i 35-årsåldern i läderjackor och solglas-ögon, framstod som extra lätt igenkända. Samtalen där vid synagogan med de judiska ungdomarna upplöstes av polisen och vi sprang alla åt tunnelbanestationen, skingrades och gav varandra snabba tillrop om vid vilken annan station vi kunde återses senare.

Bisarra hot om kärnvapen

Fortfarande är minnena starka och levande när jag nu tänker tillbaka hur det var – och återigen blivit där i forna Sovjetunionen, hur diktaturen återvänt. Upplevelserna kom att forma mig och mig bild av vår världsdel Europa.

Med den ryska militära invasionen av Ukraina och Putin-regimens krigföring förs alltså Europa dryga 30 år tillbaka i tiden, till perioden innan Berlinmurens fall, ja, egentligen åter till andra världskrigets slutskede. Vad vi ser i Ukraina är i en fullskalig militär invasion ockuperas framför våra ögon. Den ansvarige för allt detta onda, envåldshärskaren Putin, har i ett av sina kyliga och bisarra tal hotat med kärnvapen ifall något land räder till Ukrainas försvar. Putin är ansvarig för invasionen och ska fördömas precis på samma sätt som när Sovjetunionens kommunistdiktator Stalin och Tysklands nationalsocialistiske diktator Hitler delade upp Polen och Baltikum med start 1 september 1939. Stalin försökte ju även krossa Finland, vilket dock heroiskt stod emot.

Ett fruktansvärt övergrepp

Nu har en ny rysk envåldshärskare invaderat sitt grannland, Ukraina som är Europas tredje största land till ytan. Putin fruktar demokratin och att det sedan 30 år tillbaka självständiga och demokratiska Ukraina skulle kunna inspirera det ryska folket att få samma styrelseskick.

Den ryska invasionen av Ukraina innebär ett fruktansvärt övergrepp mot allt vad folkrätt och europeisk säkerhetsordning efter andra världskriget heter. Alla vet vem som är ansvarig och som kristna vet vi att en dag är tiden utmätt även för en diktator och krigsförbrytare som Putin. Krigsförloppet i Ukraina efter den ryska invasionen kan utvecklas helt okontrollerbart, något som även inträffade vid första världskrigets utbrott sommaren 1914. Putin och hans regim har aldrig accepterat upplösningen av Sovjetunionen och att 14 ockuperade folk och länder vann sin frihet.

Inre motivation, andlig styrka och tillit

I detta läge är det viktigt att vi alla står upp för och vårdar, som sanna demokrater, vårt styrelseskick byggt på demokrati och rättsstatens principer, inklusive religionsfriheten. När lokalmedia här hemma i Sverige skri-ver om tillgången till skyddsrum och larmsystemet “Hesa Fredrik” kontrolleras, med växlande framgång, påminns vi – genom ukrainarnas tappra kamp – om sammanhållningens och stridsmoralens betydelse för att ett folk och land skall kunna orka stå emot det onda.

Utan betydande inre motivation, andliga styrka, tillit till varandra och samhällsgemenskap nås inte dessa helt omistliga värden. Mod och offervilja för sina landsmän och medmänniskor kan inte kommenderas fram, utan är dygder som familj, skola, kyrka, kultur, media, samhälle och politisk ledning ständigt måste främja – och, dystert nog, långtifrån alltid gjort i efterkrigstidens så kallade modernisering av Sverige.

Lennart Sacrédeus

Få nya artiklar på Kristen Livsgrund via e-post