Åren går och livet förändras därefter. På gott och ont, som med det mesta. Någonstans tänker jag att det är för väl att det är så, för om allt såg ut som det alltid har gjort hade vi väl inte utvecklats och mognat nämnvärt. Men, det gör det hela för den sakens skull inte alltid enklare att hantera.

En sak som jag på senare tid funderat en del över är hur relationer påverkas och förändras under livsloppet. För egen del upplevde jag att mitt sociala nätverk expanderade åt alla de håll fram till 25-årsåldern, för att sedan successivt krympa igen. Numera är jag glad om jag hinner och orkar träffa någon vän per vecka. Hade någon förutspått det då livet på studentkorridoren pågick som bäst dygnets alla timmar hade jag förmodligen inte trott mina öron, men så är det. Ibland har min man och jag skrivit listor på människor vi borde se till att träffa, bara för att säkerställa att det faktiskt blir av. Det är tydligen inte självklart längre.

Att vi människor tenderar välja vårt umgänge utefter hur vi själva är som personer, vilka intressen vi har, och vilken socioekonomisk kontext vi tillhör, det är allmänt känt. Det är också begripligt då allt blir mer smidigt så. Men, det blir inte bra, snarare rentav farligt, om vi applicerar samma tendens när det kommer till hur vi bygger församling. Är det något som kyrkan inte ska vara så är det väl homogen?

Själv har jag haft privilegiet att nästan alltid känna mej hemma i kyrkans värld. Däremot har jag mött många människor som inte har gjort eller gör det, och det är lika beklämmande varje gång. Det finns säkert lika många anledningar som situationer till att det blir så. Jag kan bara spekulera i att det skulle kunna röra sej om tradition, rädsla, bekvämlighet eller kanske övertygelse. Om och när en församling blir en exklusiv krets där de som inte tycker lika utesluts, eller åtminstone upplever sej exkluderade, behöver vi rannsaka oss själva och fundera över vad församlingens uppgift är. Det mest centrala måste vara att människor ska få möjlighet att möta Jesus, resten är sekundärt.

När människor känner att de inte platsar i en församlingsgemenskap tror jag personligen att det kan bero på att det finns flera diken att trilla ner i. Kanske tänker vi att alla måste skriva under på samma sak i fråga om hur något teologiskt ska tolkas. Eller så hamnar vi i ett sammanhang där det inte tycks finnas några gränser så att vi istället blir vilsna och svårnavigerade. Men ett dike som kanske är ännu vanligare är bilden som en hel del människor utanför kyrkan tycks ha om människor i kyrkan. Jag syftar på bilden av en utåt sett “lyckad” skara människor, och den målas när “fasad-problematiken” också flyttar in i våra kyrkor. Alltså när vi håller fasaden uppe även i vår trosgemenskap, när vi är duktiga, stabila och till synes perfekta. Jag har förstått att våra kristna sammanhang utifrån sett kan se ganska präktiga ut. Det kan te sej skrämmande och ovälkomnande trots att det inte alls är avsikten. I en kontext där det inte verkar som om någon mer än vi själva har skavanker i livet kan vi helt enkelt känna oss dömda trots att ingen egentligen dömer oss. Min intention med denna text är inte heller att döma den som är en del av en församling. Däremot kan jag och troligtvis fler med mej behöva påminna oss om att vi i grund och botten är en gemenskap för brustna människor, med sår och brister, och att det på något sätt behöver synas på fler sätt än enbart i agendans syndabekännelse.

Hur ska vi då rent konkret gå till väga för att alla som vill ska känna sej hemma i kyrkan? Just i den här frågan tror jag att en av många nycklar kan vara att inte reflexmässigt svara “det är bra” när någon under kyrkkaffet frågar hur läget är. Om vi vågar erkänna sådant som är jobbigt och något av det vi kämpar med så öppnar vi upp för den sårbarhet och ödmjukhet som är grundläggande för äkta och ärliga möten. Det i sin tur möjliggör en tillåtande atmosfär där Guds tanke med sin kreativa skapelse blir påtaglig. För vi är ju alla unika och vackra nyanser på Hans palett, olika delar i Hans kropp som alla är lika mycket värda, lika mycket skapade till Hans avbild och lika efterlängtade av Honom själv.

Låt oss gemensamt be och verka för att våra församlingar ska få bli ett andligt hem för fler av våra medmänniskor, och att det också får vara en innerlig längtan i våra hjärtan!

Hanna 

Få nya artiklar på Kristen Livsgrund via e-post