Judar – ett riktigt novemberfolk
25 november 2023

November är en månad för motstånd. I våra trakter är november för de flesta en övning i överlevnad och uthållighet. Ibland försöker man fuska genom att kalla denna tid för ”novent” och dekorera huset som om det vore julafton i morgon. Men då går man miste om denna mentala styrketräning som inte minst vi kristna behöver eftersom vi alltid lever i ett motstånd mot världens sätt att tänka och leva. Och motstånd är tröttande medan anpassning är belönande bekvämt. Man kan dra en parallell med oss som envisas att bo i glesbygd. Vi som får skotta gården själv. Minsta veckohandling innebär ett logistikproblem värdigt ett mindre fälttåg i österled på 1700-talet eftersom kollektivtrafik inte existerar. Skolor, service, vård, affärer och vägar centraliseras oupphörligen och vardagslivet tar minst dubbla tiden på grund av detta. Skidspåret åker man upp själv och ljuset på spåret är den egna pannlampan.

Flyttar man in till närmaste stad blir allt enklare: skolor på gångavstånd, arbetsplatser på cykelavstånd och affärer i varje hörn. Till veterinären kan man promenera om djuret inte är alltför sjukt eller tungt. Och det upplysta skidspåret är uppåkt av någon maskin efter varje nytt snöfall. Den fritid man vinner på detta kan man gå på bio och teater eller till biblioteket som också befinner sig på gångavstånd eller några lokaltrafikstationer bort. Sjukvården är tillgänglig och i vissa städer finns till och med BB-avdelningar. Är staden tillräckligt stor kan barnen också bo hemma från förskoleklass till universitetet. Och man kan simma och gyma utan att inteckna hela eftermiddagen och kvällen för ändamålet. Att bli urbaniserad är att bli som de flesta här på jorden, att ”go with the flow”, och det gör allt lättare.

Motsatsens, att envist simma motströms, är det judar alltid gjort. De är ett riktigt novemberfolk. I november ser jag därför om Michael Radfords film baserad på William Shakespeares Köpmannen i Venedig. Judarna i Venedig på 1500-talet, där Shakespeare placerade sin köpman Antonio vilken föraktfullt spottade på juden Shylock och sedan tog ett stort lån av densamme, var de första som låstes in i ghetton. Judar fick inte äga mark, så glesbygdslivet var inte för dem. Men de levde i ett långt livsfarligare och besvärligare läge än någonsin en glesbygdsbo i radioskugga idag. Judar fick leva där enbart eftersom det kristna samhället behövde skrivkunniga tjänstemän och pengakrediter för exempelvis sina storslagna kolonisationsprojekt i Nya världen. Kristna fick inte ta ränta enligt Mose lag, judar fick inte ta ränta enligt Mose lag, men genom att ta räntor över religionsgränsen tyckte man sig kunna kringgå denna lag. Win-win, kan tyckas men för judarna var vinsten diskutabel. I Venedig låstes de in i ghetton på kvällarna och när som helst kunde pogromer driva bort och döda dem alla. Shakespeare gör Shylock till en bitter och girig man som på grund av antisemitismen måste förlora mot lagen i Venedig.

Shylock tvångsdöps och mister sin hemortsrätt bland sina trosfränder i ghettot samtidigt som han aldrig får bli en del av storsamhället i Venedig. Ensam, utblottad och utstött ser Shylock ghettots portar stängas för honom. Trots att Shakespeare menade sig skriva en komedi finns ingen ljusning i Shylocks tragedi. Utanför folket har han inget att leva för. Pjäsen är antisemitisk förstås. Ändå skrev Shakespeare ett manifest mot judehat och rasism som Shylock framför inför domstolen. Allt i detta tal talar om motståndsvilja. När man läser Exodus, Andra Moseboken, märker vi att fyrtio år av ökenvandring krävdes för att bygga ett folk av hebreiska och andra slavar från Egypten som inte gav sig.

De skulle flytta till ett land där hettiter, kananéer och flera andra folk bodde. Det mäktiga ryttarfolket hettiterna, som till och med kunde utmana Egypten om makten, skulle alltså ge plats åt en skara förrymda slavar som under åren i öknen utvecklat säregna seder som skilde sig från alla andra folks. De åt inte grisar. De firade en vilodag var sjunde dag då alla bara slappade och vart sjunde år skulle alla slavar friges och vart fyrtionionde år skulle alla börja om med den ekonomi de haft fyrtionio år tidigare och de som förlorat mark under tiden skulle få den tillbaka tillsammans med kompensation för åren man inte ägt jorden. Främlingar skulle behandlas som infödda och ha samma rättigheter som det judiska folket och endast en Gud tillbads, en Gud som dessutom heter JAG ÄR. Och man fick alltså inte ta ränta.

Hettiterna var däremot ett folk i mitten av det dåtida samhället. De tillbad många gudar och hade enorma ekonomiska resurser som ackumulerades till eliten i klassamhället under seklerna. De erövrade stora landområden och blev så framgångsrika att en klass av skrivare och administratörer växte fram. De skrev på det första indo-europeiska språket som finns nedtecknat med sumerernas kilskrift. De levde mitt i kulturlivet som alla andra riken i området. Trots att det lilla judiska folket inte kunde mäta sig med hettiterna på ett enda område är det ingen som idag känner en enda hettit och nästan ingen har läst deras skrifter. 

Hettiterriket är bortglömt medan de ständigt förföljda judarna lever kvar och större delen av jordens befolkning känner till deras heliga skrifter. Det tänker jag på när Shylock i sitt tal försäkrar de kristna i Venedig att han visst är en människa precis som de. Och jag tänker: nej, Shylock och andra judar är inte alls som alla andra människor och det är deras styrka. Visst blöder judar liksom andra men de håller träget fast vid sina udda seder fastän det visat sig vara, inte bara besvärligt utan också livsfarligt. Vi kristna kan denna november lära oss, hur man lever i världen men inte av den, av detta lilla hatade folk. Hatat därför att det vägrar ge upp om att leva sitt udda liv mitt i världen, men inte av världen, utan av Guds ord.

Alma-Lena Andersson

LÄS MER: Tryggare kan ingen vara – förintelsens minnesdag


Bild:
White, Public domain, via Wikimedia Commons, ursprungligen publicerat i The New York Times. Motivet är från rättegångsscenen i en teateruppsättning av Köpmannen i Venedig på The New Amsterdam Theatre 1916.

 

Få nya artiklar på Kristen Livsgrund via e-post

0 kommentarer

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Om tidningen

Kristen Livsgrund har fokus på hem, skola och samhälle. Tidningen grundades 1885 och hette då Folkskolans Vän.

Ansvarig utgivare och redaktör: Stefan Karlsson. Utges av Riksförbundet Kristen Fostran (RKF). Kontakt: se uppgifter längst ned på sidan.

Nya artiklar via e-post:
Share via
Copy link
Powered by Social Snap