Johans nya rock
av
8 december 2023

Julberättelse av Amanda Kerfstedt från tidskriften Julklockan 1899 (omslag av Jenny Nyström), språkligt reviderad av Anette Hovén, med illustrationer av Elsa Beskow

– Mor, mor, ropade lille tioårige Johan, när han kom hem från skogen, dragande på ett stort fång ris till att ha att elda med i spisen. Mor, se hur rocken har blivit tilltygad nu igen! Jag begriper inte att den inte håller. Bara den fastnar lite i en kvist, vips är det en stor rispa.

Mor satt i vävstolen och skötte skottspolen med van och flitig hand. I stugan sprang fyra småttingar omkring och stojade. Den minsta systern låg i vaggan. Dessutom fanns två äldre flickor, som var halvsystrar till Johan. Av dessa var den äldsta borta och arbetade för att tjäna pengar till maten, och den yngsta var hemma och hjälpte mor, när det var fritt från skolan.

Deras mor hade mycket att sköta, men hon hade ett glatt humör och en varm förtröstan till Gud. Hon lyckades hushålla med maten, så att den räckte till, fast de inte hade så gott om det.

– Det är inte så konstigt att förstå, varför inte rocken håller, sa hon skrattande. Far hade redan slitit mycket på den, innan du fick den.

Johan betraktade fundersamt vävstolen.

– Det är mycket garn kvar på bommen än, sa han suckande.

– Ja, det har du rätt i; jag fick upp den lite för sent, höstsysslorna tog så lång tid och dina småsyskon behöver så mycket omsorg.

– Mor kan väl klippa ner en bit, så att jag åtminstone får en ny rock till jul, sa Johan.

Mor vet väl att om julen ska man vara fin.

– Det är nog sant, sa mor, men det viktigaste är att vara fin invärtes.

– Men jag får väl rocken ändå? envisades Johan.

Då stannade mor med slagen och såg på sin pojke.

– Ser du, Johan, det är så, sa hon, att de stora flickorna får ha sitt först. Annars kan de tro att jag inte har samma hjärta för dem som för er. De får inte tänka att de fått en ”trämor” till styvmor, för det är inte sant. En styvmor kan ha lika stor kärlek för sina styvbarn, som för sina egna, fast folk inte tror det. Mor blev lite fuktig i ögonen när hon sa det. Förstår du det Johan?

Ja, Johan förstod. Han tyckte att det var både klokt och resonligt talat. Han var inte den som kunde tåla att någon varken tänkte eller talade ont om hans egen mor. Han var alldeles med på att flickorna skulle ha sitt först.

– Var nu inte ledsen, Johan, sa mor, för jag kan hinna väva färdigt, och då får du allt som blir över.

– Tror mor att det kan räcka till en rock då? frågade Johan.

– Åja, sa mor skrattande, i värsta fall blir det väl så att det inte räcker till ärmar i den.

–  Äsch då, mor, sa Johan, men han var full av förhoppningar, för det var ju så mycket varp kvar i alla fall. Jag ska hjälpa mor med allting annat, så kanske mor hinner.

Nu var det så att Johan hade av sin far ärvt förmågan att lyckas i vad han tog sig för att göra. Han lagade sina och syskonens skor och använde då lädret av gamla avlagda skor att laga med. Från den dagen som vi nyss berättat om använde han all sin viljekraft på att mångdubbla sin förmåga. Han tvättade och klädde småsyskonen.

Han gav kon foder. Han bar in vatten och ved. Han till och med skurade golvet, för att inte nämna att han spolade inslagsgarnet och lagade syskonens strumpor. Allt gjorde han med glatt mod, dag efter dag, vecka efter vecka, så att mor skulle få sitta vid väven, ifall den möjligen skulle räcka till en rock. Men den gamla rocken slets mycket av allt detta arbete, och mor sa en dag skrattande:

– Käre Johan, snart ser det ut som om du hade fransar nere på rocken.

Den kvällen bad Johan, sedan han lagt sig:

– Käre Gud, låt väven räcka till en rock!

Äntligen kom den dagen då vävstolen kunde tagas ut. Hur frågande och undrande var inte Johans ögon, då han stod bredvid mor när hon klippte till flickornas klänningar.

Det var tjockt och bastant mörkbrunt ylletyg. Hur klappade inte hans hjärta ju närmare man kom slutet. Det hjälpte inte. För varje ny våd som togs bort, minskade hoppet, och slutligen stod den nakna sanningen tydlig för både honom och mor.

Återstoden räckte inte till mer än ett par byxor åt Johan och en enkel kolt åt lillebror.

Nåja, det gick inte att ändra. Johan fick finna sig, och han bar sin prövning med hjältemod. Om han nu åtminstone kunde få byxorna sydda! Att anlita skräddare var inte att tänka på. Därtill hade far inte råd.

Efter ett par timmars fundering började Johan underhandla med far. Det skedde när de gick till skogen för att hämta ved.

– Hör nu far, jag kunde ju hjälpa far på logen och köra hem halmen med granngårdsoxarna, om far ville klippa till byxorna åt mig.

– Vi ska tänka på det, sa far, som var en händig man, men fåordig.

– Far vet väl att man ska vara fin om julen, sa Johan sakta.

– Jojomän, sa far.

I två dagar gick Johan som på nålar. Han vågade inte påminna, för varken far eller mor tålde tjat*.

Den tredje dagen sa far småleende:

– Ja, du får väl försöka att köra hem halmen med granngårdsoxarna i dag så ska jag försöka mig på byxorna. Är du nöjd då?

– Ja, vad Johan var nöjd. Han arbetade hårt med att köra hem halmen i skrindan med de envisa oxarna, och när halmen var inne i den lilla ladan var byxorna tillklippta.

Dagen därpå var det julafton så nu gällde det att sy. Far och son satt uppe till klockan tolv på natten. Mor och de andra barnen sov, men det var en rolig natt. Johan sydde själv de långa sömmarna. Det var så fint att få arbeta tillsammans med far. När byxorna var färdiga tog far Johan i hand:

– Slit dem med hälsan, barn! sa han. Har du tänkt något på vad du ska bli med tiden, tillade han småleende, skräddare eller skomakare? Det tycks kunna gå med båda delarna.

– Jag ska läsa till skollärare, sa Johan tvärsäkert.

– Akta dig för högfärdstankar, barn, sa far allvarsamt. God natt med dig.

På julafton hände det två stora överraskningar för Johan. Först kom nämndemansmor in med en bländvit skjorta som hennes son, han som läste till präst, vuxit ur, och som hon gav Johan. Sedan kom kusin Frans med en grann rödrandig yllehalsduk. Det dög att få sådana julklappar.

Sedan Johan rustat till med granen klädde han sig i sina nya kläder, skjortan och byxorna. Men eftersom hans gamla väst var i lika bedrövligt skick som rocken, la han den vackra halsduken över bröstet och höll den fast och utbredd med hängslena. På det ovanliga sättet gick han klädd hela julen. När kusin Frans frågade honom varför han inte tog rock på sig, svarade han förtroligt:

– Du vet väl, att om julen ska man vara fin.

Så kom juldagsmorgonen, bitande kall, med gnistrande stjärnljus. Men då kom också sorgen till Johans 10-åriga barnahjärta. Mor och far klädde sig till julottan – tre av barnen skulle få följa med. Det var en halv mil att gå. Johan hade öra för musik.

Julpsalmerna och orgelbruset i kyrkan älskade han allra mest. I år kunde han inte få följa med till kyrkan. Det kunde ju inte hjälpas i alla fall. Men när de öppnade dörren för att gå, då böjde Johan ner sitt vitlockiga huvud mot hyvelbänken i stugan och grät. Han hörde dörren låsas. Det blev så tyst omkring honom. Småsyskonen sov.

Johan såg slutligen upp. Vad var det? Far stod ju kvar där inne, hatten hade han hängt upp på spiken, helgdagsrocken hade han tagit av sig.

– Far, sa Johan och kastade sig i hans famn.

– Var det så svårt, pojken min? sa far milt. Du har varit så modig hela tiden.

– Det var … bara orgeln … far … jag tänkte på … orgeln, snyftade Johan.

– Sätt dig här, barn, sa far, så ska jag sjunga julpsalmerna för dig.

Far och son satte sig på hyvelbänken, och Johan lutade huvudet mot fars bröst. Och far sjöng:

– En jungfru födde ett barn idag. Det vi skola prisa och ära …

Och när den starka, klangfulla rösten sjöng psalm efter psalm så liksom dallrade det i fars breda bröst tätt intill Johans öra. Och Johan tyckte sig höra orgelns brus där inne – bruset av en skönare orgel än han någonsin tänkt sig.

Ja, någon rock fick inte Johan den julen, men eftersom han i sin barndom lärt sig att besegra svårigheter och att nöja sig med litet, och eftersom han dessutom var en pojke som först och främst sökte sin hjälp hos Gud, så kunde han med tiden infria sina ord till fadern:

– Jag ska läsa till skollärare.

*Ordet kält användes i originalet, men har bytts ut mot tjat.

 

LÄS MER: En välsignad julgröt (1922)

Få nya artiklar på Kristen Livsgrund via e-post

0 kommentarer

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Om Julklockan

Julklockan var en jultidning som gavs ut 1897–1931, de allra flesta med omslagsbilder av den kända illustratören och konstnären Jenny Nyström (1854–1946).
Julklockan gavs ut av Aktiebolaget Folkskolans Vän som ägdes av RKF. Under vinjetten Julklockan återpublicerar vi texter från detta förlags utgivning.
Share via
Copy link
Powered by Social Snap