Tillsammans med en kristen väninna hade jag den 31 januari begivit mig till biografen Trappan i Kungälv för att se den kristna filmen Barfota rop. Vi visste att filmen var gjord av amatörer, så vi kom i spänd förväntan. Det visade sig att verket höll hög klass, både när det gällde regi och foto. I biljettkön sammanträffade vi med en av huvudrollsinnehavarna, den stränge och osympatiske klockaren, spelad av Erling Grundström. Den allra viktigaste huvudrollen som den 14-åriga Ophelia Johansson innehades av regissören Maria Viklunds dotter, Lova Viklund. Innan själva föreställningen började introducerades filmen av ovan nämnde Erling Grundström. Han berättade om hur det var i 1840-talets Sverige med fattigdom och utbrett alkoholmissbruk. Han nämnde också Konventikelplakatet (1728-1858) som förbjöd lekmannapredikanter att verka. Den som bestämde i socknen var kyrkoherden, och klockaren verkställde hans beslut.
Den unga flickan Ophelia vaknar upp ur en dröm som får henne att inse, att hennes socken är på väg att förfalla, och att något måste förhindra detta. Tillsammans med andra barn börjar hon läsa Bibeln och samla till träffar. Snart känner sig barnen manade till att predika, vilket ju var förbjudet. För att barnen inte skulle råka illa ut, kallade man dem ”ropare”. Det blev en ”roparväckelse” i bygden genom barnens predikningar i miniformat. En hel bygd blev förändrad, och människorna vände sig till Gud. Man fick till och med uppleva helande. Kyrkoherden började inse att människorna hade blivit förändrade till det bättre, och prosten kom resande och berömde barnen. Att kyrkans representanter inte uteslutande svartmålas övertygade undertecknad om kunnigheten och beläsenheten hos regissören.
Barnens repliker har till största delen tänkts ut av dem själva vilket ger ett äkta intryck. Fotot är vackert, ja riktigt poetiskt ibland, till exempel när Ophelia ensam dansar i dimman på en äng. De flesta personerna i filmen är fiktiva, men även en del historiska personer nämns, till exempel den gode godsägaren Hedengren på Riseberga (läs mer på hemsidan för Riseberga bönhus) samt prästen och nykterhetskämpen Peter Wieselgren (läs mer i denna artikel i Smålandsposten). Barfota rop går att hyra eller köpa via SF Anytime. En väckelse av något slag är vad vi i vårt fosterlands nuvarande tillstånd skulle behöva.
Magdalena Johnsén
LÄS MER: Trosstärkande om kristen lärare som följer sitt samvete
Tack för presentation.
Jag fick se filmen i Sävsjö, en bygd som är en av brännpunkterna för filmen. Som historisk film är den inte alls dålig men jag undrar över barnperspektivet och bilden av kyrkoherden (herdarna?).
Ja, det är unga människor av idag som i någon mening satt formatet men jag undrar hur unga de sågs som då. Flickan från Alsarp beskrivs historiskt som bondflicka i 16-årsålder, rimligtvis konfirmerad, en dåtida slags mogenhets- och ansvarsexamen. Jag kan känna igen ungdomar och barn som förtvivlar över beroende föräldrar men att lägga detta på barn och unga av idag undrar jag över. Om bilden handlat om 20-25-åringar som idag manar sina föräldrar att sluta knarka, då hade jag haft lättare att följa med. Eftertexterna borde haft någon länk till t.ex. Al-Anon, AA:s anhörigas sällskap.
Kyrkoherden i Alsarpsflickans socken var inte emot nykterheten, tvärtom. (Det kan ha förhållit sig annorlunda i Aneby-bygden, där filmen spelades in.) Han tycks precis ha kommit till Alsarps socken när roparrörelsen fick ansikten. Kan det t.o.m. ha varit så att hans tillmötesgående av barnen och folket som led av superiet gav dem stöd?
Jag hade tidigare fått ett reellt intryck av missionshuset i Riseberga, det som sägs vara det första i Sverige. Det blev en EFS-förening. Närkebygden i stort blev ett frikyrkligt centrum med denna rörelse som en av eldhärdarna söderifrån.
Filmen är smärtsamt aktuellt denna dag, både vad gäller missbruk och kyrkoschism. De församlingar som tar beroendeproblematiken på allvar och söker arbeta tillsammans med andra församlingar tror jag kan göra skillnad på nytt. Celebrate recovery är en resurs!